hogge

Eftersom min och min tvillingbror Magnus lillebror läser en sommarkurs i ryska på Pushkininstitutet i Moskva så bestämde vi oss för att åka dit och hälsa på honom i några dagar. I sista stund fick vi våra biljetter och visum så att vi kunde åka. Att vi var på väg mot Ryssland märktes redan när vi på Arlanda klev ombord på flygplanet från Aeroflot. Flygstolarna var klädda i blå och chickt orange galon. Efter en två timmar lång flygresa landande vi i Moskva och efter sedvanlig rysk pappersexercis blev vi också insläpppta i landet. Vår förbeställda transfer till hotellet fungerade klanderfritt och en och en halv timme efter att vi landat befann vi oss på hotell Vega i Moskvas utkant.Eftersom Magnus och jag skulle möta vår lillebror och hans studiekamrater så gav vi oss genast av igen. Det är ganska lätt att åka tunnelbana i Moskva, bara man har en giltig biljett, en spårkarta och hyfsade kunskaper i det kyrilliska alfabetet. Var och när vi skulle möta vår lillebror ändrades vartefter tiden gick men efter att vi ägnat tre timmar åt att åka tunnelbana och att sitta och vänta på olika stationer så träffades vi slutligen klockan ett på natten. Nu gav sig hela gruppen av studenter och besökare av till klubben Sorry Babushka i centrala Moskva. Vi fick komma in på klubben eftersom vi var en stor grupp och inte var ryssar. I garderoben var det däremot tvärstopp. Den var antingen "full" eller "stängd". Sorry Babushka är en klubb som väljer sina kunder med omsorg. Vi stannade till strax före stängning och tog första tunnelbanan tillbaka till hotellet.

Nästa dag åkte Magnus och jag ännu mer tunnelbana. Den här gången med syftet att åka just tunnelbana och att titta på Moskvas berömda tunnelbanestationer. Vi tittade på tunnelbanekonst i form av mosaiker, målningar och statyer föreställande goda ledare och lyckliga sovjetmedborgare.Framåt eftermiddagen åkte vi mot de södra förorterna för att se hur vår lillebror har det. Han mötte oss vid tunnelbanan och efter en sen lunch på en liten restaurang gick vi en prommenad till Pushkininstitutet. Pushkininstitutet står mitt i en byggarbetsplats och själva byggnaden med sina klassrum och studentrum skulle också behöva vara en byggarbetsplats, inget verkar ha reparerats eller renoverats sedan huset byggdes för ca 25 år sedan. För att få komma in på institutet som gäst krävdes en noggrann inskrivningsprocedur av en receptionist och tre uttråkade vakter. Vår lillebror visade oss runt och sen lagade vi middag i det spartanska köket. Där fanns två dåliga spisar, ett handfat, en diskho och ett dussin högljudda italienare. Kärl och övrig utrustning fick man hålla med själv. När vi ätit och diskat satte vi oss på balkongen på elfte våningen. Det var den allmänna samlingsplatsen och dit gick man för att träffa folk. Magnus och jag måste som gäster lämna institutet senast klockan elva på kvällen. Sju minuter i elva ställde vi oss framför vakten som i en kommentar till receptionisten konstaterade att "De är i tid". Det tog sen ca en och en halv timme att komma tillbaka till hotellet. Moskva är en stor stad.

På förmiddagen den tredje dagen begav sig Magnus och jag oss till Gorkijparken. Vid ett tidigare besök i Moskva hade vi lyckats tillbringa en kort stund i parken men nu ville vi se på den lite noggrannare. Gorkijparken är till största delen ett nöjesfält även om andra delar av den fortfarande erbjuder en stillsam parkkänsla. Vissa attraktioner var slitna och avstängda men mitt ibland dem fanns ett fungerande spökhus. När vi gick bland de stängda attraktionerna och förbi spökhuset ur vars högtalare det spelades ett sorgset suckande var Tjernobylkänslan total. I närheten av Gorkijparken ligger statyparken där det finns en mängd moderna statyer men där har man också ställt gamla statyer från sovjettiden som man inte längre vill ha i stan och det var dem vi var där för att se. Vi strosade runt ett tag och tittade på de statyer som guideboken beskrev. Sen åkte vi till stadsdelen gamla Arbat där vi gick på gågatan Ulitsa Arbat, en gågata med många turistfällor där man kan köpa allt från t-tröjor och magneter till ryska dockor och flyghjälmar. Under tidig kväll anslöt vår lillebror och efter att vi tittat på utrikesministeriet, som ligger i en av sju skyskrapor som byggts i stalinistisk gotisk stil, och sen vimsat runt lite så hittade vi till slut en uzbekisk restaurang där vi åt middag.

Det stora målet på tisdagförmiddagen var att få se Lenin i sitt mausoleum. Att mausoleet var öppet förstod vi redan från början eftersom delar av Röda torget var avspärrat. När vi försökte komma in på det avspärrade området blev vi avvisade av en vakt och åtsagda att gå runt det historiska museet och ställa oss i en kö där. Sekunden senare dök en man på oss och erbjöd sig att guida oss till Lenin för 600 rubel. Vi insåg genast att vi höll på att bli lurade men gick ändå med på det efter att ha prutat rejält. Vi fick nu gå förbi den vakt som tidigare avvisat oss och vår "guide" försvann snabbt och dök på nästa turist. På det här sättet slapp vi trots allt en kö och minst en halvtimmes kötid. Innan vi fick komma in till Lenin var vi tvugna att gå genom en säkerhetskontroll. Här var vakten för ovanlighetens skull både glad och trevlig. "Hello! How do you like Moscow?" Inne i mausoleet är stämningen en helt annan. Det står vakter överallt och ser till att alla regler följs. Det råder fotograferingsförbud, kepsförbud, ståstillförbud och pratahögtförbud. Vi hann få en snabb skymt av Lenin innan det var dags att gå ut igen. Nästa punkt på programmet var att se livrustkammaren i Kreml. Att köpa biljetter där det står "Tickets" kan man göra överallt utom i Ryssland. Här krävdes istället lång tids köande till en annan biljettlucka, väskinlämning och säkerhetskontroller innan vi slutligen kom in. Vi hade köpt till personlig ljudguidening och med ljudspelaren tryckt mot örat guidades vi runt i museet bland horder av utländska turistgrupper. När vi tröttnat på alla konstföremål av guld och silver gav vi oss av för att titta på den plats där hotell Rossia legat. Hotel Rossia var ett enormt hotell från sovjettiden som upptog flera kvarter och det var här Magnus och jag bodde vid vårt förra besök i Moskva. Hotellet är numera rivet och på platsen ska det byggas ett lyxhotell.

Onsdagen gick åt till att resa tillbaka till Sverige. På förmiddagen hämtades vi på hotellet och blev körda till flygplatsen. Där var vi tvungna att köa oss igenom en säkerhetskontroll, incheckning, passkontroll och ytterligare en säkerhetskontroll innan det var dags att ställa sig i kön för att få gå ombord på flygplanet som skulle ta oss till Sverige.

I söndags var det dags att genomföra juli månads aktivitet och den här gången var det att gå Södermalm runt på Hälsans stig. Uppdraget att ordna aktiviteten var ett av dem som delades ut på födelsedagsfesten tidigare i år. Hälsans stig börjar vid Slussen och går sen i stort sett runt hela Södermalm, via Fjällgatan och förbi Vita bergen för att sedan följa vattnet förbi Tanto och Hornstull och sen vidare längs Södermälarstrand tillbaka till Slussen. Det är ungefär en mil. Vädret var som tur var inte så varmt även om det växlade mellan att vara varmt i strålande sol för att i nästa sekund vara kallt och blåsigt.

Jag, min bror och den som var aktivitetsansvarig började halv elva på förmiddagen och begav oss upp mot Fjällgatan. Där mötte vi alla turistbussar med ryska och japanska turister. Det tog sen ett tag att komma förbi Vita bergen eftersom vi inte visste hur vi skulle gå. Efter lite vimsande fram och tillbaka lyckades vi till slut hitta en skylt med en pil där det stog Hälsans stig. När vi kom ner mot vattnet började hungern komma men eftersom det inte fanns någon ordentlig lunch att köpa någonstans så fick det bli en stödkorv i väntan på stadigare mat. Riktig mat hittade vi på en servering på Street vid Hornstulls strand men den var ärligt talat ingen höjdare. Resten av vägen var ganska enformig. Vi följde vattnet och gick förbi Långholmen. På Södermälarstrand började det kännas att vi gått ganska långt och vi tog tätare och tätare pauser. När vi till slut efter ca 3,5 timmars promenad kom tillbaka till Slussen så var vi alla tre ganska trötta och spaka men lite stolta att vi orkat gå hela vägen.