hogge

Nu har jag röstat igen. Många röstade i förtid men jag valde att rösta på valdagen och en av anledningarna till det var att jag inte bestämt mig tidigare. Eftersom Sverige i praktiken förvandlats till ett tvåpartisystem känns det inte så viktigt vilket enskilt parti man röstar på, det handlar mer om att välja sida.

Skillnaden mellan partierna är i många fall numera minimal och det tillsammans med blockpolitiken gör ju inte valet direkt enklare för oss väljare. Det är också uppochnervända världen när Moderaterna kallar sig arbetarparti och Socialdemokraterna mer och mer rört sig mot mitten. De enda som är som de alltid varit är kommunisterna, alltså inte Vänsterpartiet utan de riktiga kommunisterna, som jag igår såg kampanja med Leninflaggor och allt. Men det var ingen som brydde sig om dem.

Nu i augusti är det 65 år sedan atombomberna släptes över Hiroshima och Nagasaki vilket slutgiltigt satte punkt för andra världskriget. En japansk politiker kallade för några år sedan bombningarna för tragiska men nödvändiga. Han fick utstå kritik för det uttalandet men frågan är om han inte har rätt. Bomberna släptes för att få ett snabbt slut på kriget. Japan hade oundvikligen förlorat ändå men det hade krävt en markinvasion som hade kostat tusentals amerikanska och japanska soldater livet. Atombomberna krävde sannolikt fler människoliv än vad än markinvasion hade gjort men tiden var en viktig faktor.

Varför var det då så viktigt för USA att få ett snabbt slut på kriget?  Sovjetiska styrkor var på väg norrifrån genom Japan och det var för USA viktigt att Japan kapitulerade innan de hann för långt. Kriget var redan slut i Europa, det kalla kriget hade börjat ta vid och USA och Sovjetunionen började bli fiender. Om de sovjetiska styrkorna hann för långt skulle det riskera att leda till att Japan delades. Senariot är inte osannolikt, det hände i både Tyskland och Korea. Då hade världen fått ett kapitalistiskt Sydjapan och ett kommunistiskt Nordjapan. När senare Koreakriget bröt ut 1950 hade de båda japanska staterna knappast stått utanför. Nordjapan hade trots den mångåriga fiendskapen mellan Japan och Korea naturligtvis stött sin kommunistiske granne och då hade Sydjapan knappast kunnat hålla sig utanför. Då hade kriget inte bara varit på Koreahalvön utan också på de japanska öarna och troligen också i Kina. Hur ett sådant krig hade slutat kan man bara spekulera om men det hade mycket väl kunnat sluta som det gjorde i verkligheten, dvs där det började.

Även om Sydjapan inte hade varit demokratiskt från början så hade det förr eller senare blivit det och dess invånare hade levt sina liv ganska likt som de gör i Japan idag. Nordjapan hade däremot efter Sovjetunionens fall blivit lika fattigt som Nordkorea är idag. En återförening mellan de båda japanska staterna hade förr eller senare skett men knappast före Sovjetunionens sammanbrott. Jag vågar påstå att människorna i norra Japan idag lever ett bättre liv än vad de hade gjort om atombomberna inte hade fällts 1945.

Idag är det tjugo år sedan Berlinmuren föll och det har redan uppmärksammats en hel del. Muren var, och har förblivit, en symbol för det delade Europa och det delade Berlin. Under årens lopp var det många som tog sig förbi muren in i Västberlin där allting var bra. Eller var det verkligen det? Det kan inte ha varit så lätt att bo i Västberlin heller. Det många glömmer bort är att muren egentligen inte gick genom Berlin utan runt Västberlin. Befolkningen i Västberlin var också i hög grad instängda.

Tänk dig själv om Sverige delats i ett demokratiskt Sydsverige bestående av Götaland och ett diktatoriskt Nordsverige bestående av Norrland och Svealand, inklusive hela Stockholm. Hela Stockholm? Nej! En liten ö som befolkas av envetna söderbor vägrar att ge upp sitt motstånd mot de Nordsvenska styrkorna och därför förblir Södermalm en del av Sydsverige. Som boende i det demokratiskt styrda Sydstockholm kan jag nu säga vad jag vill i mitt hem utan att vara orolig för att någon ska lyssna. Jag kan också säga vad jag tycker om den sydsvenska regeringen i Malmö utan att riskera att gripas av säkerhetspolisen. Jag kan se på sydsvensk tv och amerikanska filmer. Jag kan åka på solsemester till Mallorca och besöka släktingar i Skåne men det blir problem så fort jag vill hälsa på mina föräldrar i västra Stockholm. Jag kan hälsa på mina vänner som också bor på Södermalm men inte de som bor tio minuter söderut med tunnelbanan. Jag kan flyga till Göteborg och besöka Liseberg men jag kan inte ta båten till Djurgården och besöka Gröna Lund eller Skansen. Jag kan inte heller åka till mitt arbete i Solna. Med tunnelbanan kan jag bara åka de korta sträckorna mellan Slussen och Skanstull och mellan Slussen och Hornstull. Jag kan trots allt få åka in i Nordstockholm men det kräver dagsvisum och jag måste passera antingen checkpoint Slussen, checkpoint Skanstull, eller checkpoint Liljeholmen vid in och utresa. Jag måste dessutom vara tillbaka i Sydstockholm senast vid midnatt.

Trots att jag bor i ett demokratiskt land är min rörelsefrihet alltså starkt begränsad. För att komma så långt från gränsen som möjligt bor jag mitt på Södermalm. Här är det dyrare att bo och de som inte har råd att bo i centrala Sydstockholm är tvungna att bo närmare vattnet med utsikt över taggtråd och militärbåtar som patrullerar runt ön.

Västberlin var visserligen större än det tänkta Sydstockholm men skuggan från muren föll på båda sidor och när var man framför och när var man bakom muren?

Tantogården på Södermalm i Stockholm eldhärjades den 11 mars. Jag har själv varit där på en utomhuskonsert och jag tycker mycket om Tantogården. Den behövs som en oas i ett annars mycket tättbefolkat Södermalm. Politiker har länge velat bygga bostäder där. Ja, politiker vill inget annat än att bygga nya bostäder, det är det enda de kan tänka på utan hänsyn till vad folk i allmänhet vill. Öppna ytor och platser som Tantogården har ett egenvärde i sig själva och inte bara som ledig mark till nya bostadshus.

Dessutom kan man inte bygga bort bostadsbristen i Stockholm eftersom fler bostäder gör att fler människor från andra delar av landet lockas att flytta till Stockholm. Då är det väl ändå bättre att människor bor kvar hemma i sina mindre kommuner som har svårt att klara ekonomin eftersom deras befolkning minskar. På så sätt kan hela Sverige leva.

Nu är det tveksamt om Tantogården byggs upp igen eftersom bostadsplanerna redan fanns. Det är ju nästan så att man börja undra om det inte var en politiker som tände på för att slippa debatten med oss som vill ha kvar Tantogården.

Om någon politiker läser det här så vill jag bara säga: Bygg upp Tantogården och låt den finnas kvar i framtiden. Sluta också upp med det hejdlösa byggandet av inträngda bostadshus och fula hotell och bevara grönområden och obebyggd mark som de är.

Idag har jag utnyttjat min medborgerliga rättighet och samtidigt fullgjort min demokratiska skyldighet att gå och rösta. Jag kan inte påminna mig att jag någon gång förut varit röstberättigad i fyra val samtidigt, valet om trängselskatt ökade i år antalet valsedlar att välja bland. Det var en strid ström av människor både till och från vallokalen i en närbelägen skola där vi fick rösta i olika klassrum beroende på i vilket distrikt man bor i. Jag tillhörde den där osäkra gruppen väljare och jag bestämde mig faktiskt så sent som i morse hur jag skulle rösta. Det jag hela tiden vetat är att jag absolut inte skulle rösta på Sverigedemokraterna eller något annat extremparti men mer än så talar jag inte om hur jag röstade. Nu ska jag följa valvakan och se om fler tyckte som jag.