De första dagarna
Nu har jag varit de två första dagarna på mitt nya jobb. Jag har inte kommit in i arbetet särskilt mycket än och än så länge har jag inte varit särskilt produktiv men jag gör mitt bästa och idag satt jag framför datorn i stort sett hela dagen. Igår hände en massa annat som det alltid gör första dagen på ett nytt jobb. Jag har ännu inte lärt mig vilka rutiner det är som gäller i tex kök och med blomvattning men det kan också bero på att det i många fall saknas rutiner. Lika bra det, då kan det alltid vara någon annans fel när blommorna dör.
Jag jobbar numera i närheten av en flygplats och speciellt på morgonen så startar och landar det många flygplan. De har sin inflygning rakt över oss och man kan nästan räkna bultarna i flygplanskropparna när de sveper tätt över huset.
Den sista dagen
Det var inte utan ett visst vemod som jag idag tillbringade min sista dag på det arbete jag haft i drygt fyra och ett halvt år. Att byta jobb är ju något jag gör helt frivilligt och det ska bli både spännande och roligt att börja på det nya direkt efter midsommarhelgen men det var ändå svårt att säga adjö till alla arbetskamrater och lämna allt. Vemodet övervägdes med råge av hur märkligt allting kändes, allt såg ju ut att vara precis som vanligt. Bussarna gick som de brukar, folk satt på sina platser som vanligt och kaffemaskinerna var inte rengjorda idag heller. Men inget var som vanligt och det var jag som stod i centrum för ovanligheten.
På eftermiddagen var det definitivt jag som stod i centrum. Då tackades jag av och fick fina presenter, en bok, en skiva och presentkort på Akademibokhandeln. Sen plockade jag ihop och rensade ut det sista, sa ett sista adjö till dem som ännu inte gått för dagen och åkte hem.
På måndag börjar ett nytt kapitel.
På måndag börjar ett nytt kapitel.
Jag har gått ett varv på Henriksdalsringen
För snart fem år sedan skulle jag för första gången besöka en vän hemma hos honom. Han bodde på ett av de lägre numren på Henriksdalsringen. Jag tog bussen dit och när jag kom fram såg jag att jag hade hamnat bland de högre numren på gatan, de var en bra bit över hundra. Jag svor en stund för mig själv för att jag inte åkt en hållplats till. Jag började nu bli lite sen men det var bara att börja gå. Jag gick och gick och husnumren blev lägre och lägre. Efter en stund svängde gatan höger och jag fortsatte att följa den. När gatan svängde höger igen började jag ana varför den hette Henriksdalsringen. När gatan svängde höger för tredje gången var jag nästan helt säker på min sak. Jag kom till slut fram och när jag klev ut på balkongen hemma hos min vän så kunde jag se busshållplatsen jag åkt till. Gatan går i en cirkel och husnumren både börjar och slutar vid busshållplatsen. Mitt misstag var inte att kliva av bussen vid fel hållplats utan att gå ett varv runt hela bostadsområdet.
Det bör tilläggas att min vän inte längre bor kvar där utan nyligen flyttat till en annan ring.
Det bör tilläggas att min vän inte längre bor kvar där utan nyligen flyttat till en annan ring.
Flytthelg med hårdrock
Senaste lördagen var det full fart från morgon till mitt i natten. Redan på morgonen åkte jag för att hjälpa några vänner att flytta. I första vändan togs alla tunga möbler som soffa, nermonterade hyllor etc. När allt det lastats ur och burits upp i den nya lägenheten så fick alla som var med och hjälpte till en god flyttlunch. Den tog tid att äta eftersom det var skönt att sitta i solen på den nya balkongen. När vi sen återgick till arbetet och flyttvända nummer två så var det dags för alla flyttkartonger. Det var mer än en kan jag lova, snarare närmare femtio. När kartongerna var urlastade och de andra åkte på vända nummer tre så lämnade jag dem och åkte hem till mig en kort stund innan jag skulle vidare. Jag åkte till en förfest hos en polare innan vi därifrån skulle på Tekniska Högskolans tentapub där hårdrocksbandet Sabaton skulle spela. Efter dagens strapatser (och lite whisky på förfesten) så satt jag mest vid ett bord och höll på att somna. Strax innan Sabaton skulle spela klockan halv ett var jag uppe och rörde på mig för att piggna till och när de väl började spela var allt frid och fröjd. Publiken var inte stor men längst fram stod en trogen skara fans och hoppade. Mitt under sångarens mellansnack mot slutet av konserten så tändes plötsligt lamporna och allt avbröts. Bandets pyroteknik hade satt igång brandlarmet och alla var tvungna att gå ut. (Kan något bli mer hårdrock än så? Jag tror inte ens Rammstein har lyckats med det.) Den ende som var stressad var utrymningsledaren, ingen annan brydde sig särskilt mycket eftersom vi visste vad larmet berodde på. Efter att kårhuset invaderats av brandmän och väktare som konstaterat att allt var okej så fick vi gå in igen. Nu var det nästan stängningsdags och när jag fått tag i min jacka så hade jag precis missat tunnelbanan och var tvungen att stå och glo i en halvtimme innan nästa kom.
När jag vaknade på söndagen så kunde jag inte röra mig. Efter att ha lyft flyttkartonger och tunga möbler så hade jag ont i rygg, armar, ben och ett flertal muskler jag inte ens viste att jag hade. Jag bestämde mig snabbt för att inte gå och träna. Jag tycket liksom att jag lyft tillräckligt ändå.