Bära väskor
På söndagsmorgonen fick jag ett telefonsamtal från min bror som undrade om jag kunde tänka mig att bära väskor på Stockholms Central. Jag trodde att det var någon som behövde hjälp med sina väskor men det var större än så. Organisationen B-P Fellowship är en internationell organisation vars medlemmar stödjer scoutrörelsen och de har haft möte i Sverige och skulle nu anlända med tåg till Stockholms Central. Det var 180 personer som behövde hjälp med sina väskor och med att hitta till taxibilarna för vidare transport till två av Stockholms finare hotell. Sveriges kung var också med men honom tog Säkerhetspolisen hand om. Att möra B-P Fellowship utan scoutskjorta är som att gå på bröllop i clownkostym så det var bara att rota fram scoutskjortan som jag säkert inte använt på tio år och försöka få ordning på halsduken.
Vi fick veta att tåget skulle anlända till spår 10 och vi var fyra tappra själar som ställde upp oss där med bagagevagnar. För att lotsa människor och bagage ut till väntande taxibilar behövde vi bara gå ca 100 meter genom centralhallen. En SJ-värd kom också dit för att hjälp till och blev smått chockad när han fick veta att det var närmare 200 personer som skulle anlända med tåget. "Jag är enda jouren."
Nu började våra problem. SJ-värden fick veta att tåget anlänt till spår 17 och vi begav oss dit. På de flesta centralstationer ligger alla spåren parallellt bredvid varandra. Men inte på Stockholms Central. För att komma till spår 17 var vi tvungna att ta en rulltrappa upp en våning med bagagevagnarna och sen gå ner en våning i en vanlig trappa. Med bagagevagnarna. Det fanns naturligtvis hissar också men i hastigheten hade vi inte tid att leta rätt på dem.
När vi kom fram till spår 17 var perrongen full av människor med gigantiska resväskor. Kungen hade åkt för länge sedan. Närmast mig stod en grupp äldre japaner och jag och en bärare till erbjöd dem vår hjälp. Jag baxade upp deras bagage på vagnen och satte fart mot närmsta hiss. Jag trängde lite mig i hisskön och åkte ner en våning. Jag lyckades med nöd och näppe hålla reda på mina japaner eftersom alla inte fick plats i hissen samtidigt. "Follow me!" ropade jag till dem och började ta mig fram bland vanliga pendlare och alla deltagare i Tjejmilen samtidigt som japanerna sa "Thank you" till mig var tredje meter. Jag lyckades hitta en hiss till, åkte upp i centralhallen och ledde dem ut till taxibilarna. Där var kön redan lång eftersom de flesta tog sitt eget bagage och min bror var i full färd med att stuva in människor i taxibilar. Jag frågade japanerna om de visste vart de skulle och jodå, de skulle till Grand Hotel. Jag önskade dem en trevlig vistelse i Stockholm, vi bugade åt varandra och jag satte av med min bagagevagn för att hitta fler människor som behövde hjälp med sitt bagage. Jag kom aldrig så långt som till spår 17 innan jag hittade ett amerikanskt par som hörde till B-P Fellowship. Jag tog hand om deras väskor och ledde dem till taxibilarna. Jag frågade om de visste vart de skulle och de skulle också till "the Grand". På väg tillbaka på min tredje runda fick jag sällskap med SJ-värden. Vi stötte nu på Mrs Brown som hade tappat bort sin man. Hon verkade inte särskilt upprörd eftersom hon hittade ganska bra i trakterna på egen hand. I centralhallen träffade vi på Mr Brown som letade efter sin fru. Han var lite mera upprörd men lugnade ner sig när vi sa "She's outside".
Jag tog en sista vända till spår 17 för att se om någon fanns kvar där. När jag inte såg någon där lämnade jag min bagagevagn och dagens uppdrag var slutfört.