Jag har pratat med Per Eggers
Våren 1999 skulle jag vara med i Quarnevalen som är ett studentarrangemang och anordnas vart tredje år. Ska man vara i Quarnevalen så måste man sälja en stor bunt av Quarnevalens tidning Bruxanvisningen, det är så den finansieras. Samma dag jag hämtade ut bunten med tidningar jag skulle sälja sålde jag fler tidningar än jag någonsin trott att jag skulle lyckas bli av med. Jag var alltså ganska nöjd med min försäljningsinsats efter den första dagen. Trots det gav jag mig ut tidigt morgonen efter för att hinna sälja ytterligare några nummer innan dagens föreläsningar skulle börja. När jag stod där utan att lyckas sälja en enda tidning kom skådespelaren Per Eggers gående mot mig. Jag körde mitt väl inövade mantra.
-Stöd Quarnevalen! Köp Brukanvisningen.
-Nej, jag har inte tid. svarade Per Eggers och gick snabbt vidare.
Det var ingen längre pratstund och inte lyckades jag sälja någon tidning till någon annan där heller. Då gick det betydligt bättre på eftermiddagen, då fick jag dessutom hjälp med försäljningen så nästan alla mina exemplar av tidningen var sålda innan dagen var slut.
Jag har gått ett varv på Henriksdalsringen
För snart fem år sedan skulle jag för första gången besöka en vän hemma hos honom. Han bodde på ett av de lägre numren på Henriksdalsringen. Jag tog bussen dit och när jag kom fram såg jag att jag hade hamnat bland de högre numren på gatan, de var en bra bit över hundra. Jag svor en stund för mig själv för att jag inte åkt en hållplats till. Jag började nu bli lite sen men det var bara att börja gå. Jag gick och gick och husnumren blev lägre och lägre. Efter en stund svängde gatan höger och jag fortsatte att följa den. När gatan svängde höger igen började jag ana varför den hette Henriksdalsringen. När gatan svängde höger för tredje gången var jag nästan helt säker på min sak. Jag kom till slut fram och när jag klev ut på balkongen hemma hos min vän så kunde jag se busshållplatsen jag åkt till. Gatan går i en cirkel och husnumren både börjar och slutar vid busshållplatsen. Mitt misstag var inte att kliva av bussen vid fel hållplats utan att gå ett varv runt hela bostadsområdet.
Det bör tilläggas att min vän inte längre bor kvar där utan nyligen flyttat till en annan ring.
Det bör tilläggas att min vän inte längre bor kvar där utan nyligen flyttat till en annan ring.
Mopedtaxi i Peking
I somras reste jag tillsammans med min bror med den transsibiriska järnvägen mellan Moskva och Peking. Efter ungefär två veckors resande kom vi fram till den kinesiska huvudstaden. Första kvällen tog vi en taxi till ett område i centrala Peking med mängder med affärer och restauranger. Vi ville shoppa lite och få i oss lite vettig mat.
Klockan tio på kvällen stängde alla affärer. Nu skulle alla välbärgade kineser hem samtidigt och eftersom kineserna är ganska många så var det plötsligt helt omöjligt att få tag på en taxi. Peking är en mycket stor stad så att gå tillbaka till hotellet var inte till att tänka på. Vi blev flera gånger erbjudna att åka med mopedtaxi men vis av erfarenhet från tidigare resor i Pekingtrafiken så föredrog vi en stadig bil. Men tiden gick och taxibilarna blev inte fler. När det till slut kom en förare till en mopedtaxi som var lite mer påstridig än de andra och vi hade förhandlat fram ett acceptabelt pris valde vi att åka med honom. Vi visade honom en lapp med hotellets namn på kinesiska och så gav vi oss av.
Nu började en vådlig färd. Föraren hade problem med hjulen och hoppade flera gånger av och joxade med dem. Vi åkte vidare och när föraren plötsligt ångrade sitt vägval och svängde av från en stor väg in på en som var mycket mindre blev jag lite nervös. Vi kom in i ett slitet område med låga hus där människor satt på högar av bildäck på trottoaren och såg på tv. Föraren stannade, hoppade av och försvann. "Nu blir vi rånade." tänkte jag. Men inte blev vi det. Efter ett ögonblick kom föraren tillbaka med en slang med tryckluft. Han pumpade däcken och sen kunde vi fortsätta. Efter en liten stund var vi ute på de stora gatorna igen.
Mopedtaxin var byggd så att vi satt bakåtvända och tittade bakåt. Plötsligt såg jag att pilarna i gatan som visar hur man får svänga i olika filer pekade åt fel håll. Jag vände mig om och tittade framåt och såg då den mötande trafiken. På en flerfilig starkt trafikerad väg åkte vi mot trafiken! Bilarna kom farande mot oss och vår förare tutade för fullt. Var jag inte rädd tidigare så blev jag det nu. En snabb bön senare svängde vi in på en liten cykelbana.
Snart var vi framme vid vårt hotell. Eller snarare nästan framme eftersom vi åkte förbi det i hög fart och fram till ett annat mycket tjusigare hotell ett kvarter bort. "Ok?" frågade föraren oss. "No no no!" svarade vi och visade återigen lappen med hotellets namn. Där stod att vårt hotell låg ett par hundra meter ifrån det fina hotellet och han hade bara läst det fina hotellets namn. Två minuter senare var vi framme och kunde kliva in på vårt eget hotell.
En nästan färdigskriven resedagbok och mängder av bilder från resan finns att se på
http://hogge.hosting.mrfriday.com/transsibiriska/
http://hogge.hosting.mrfriday.com/transsibiriska/
Jag kan ha trampat Christer Petterssons hund på svansen.
Det här handlar om den Christer Pettersson som först dömdes för och sen friades från att ha begått mordet på Olof Palme. Ingen annan Christer behöver alltså känna sig träffad.
Hösten 1996 skulle jag en kväll åka pendeltåg hem från centralen och i samma vagn klev Christer P på tillsammans med damsällskap och en hund. När jag kom fram till stationen där jag skulle av var jag tvungen att tränga mig förbi Christer med sällskap. Plötsligt kände jag något mjukt under foten och hunden började skälla som besatt.
"Aj fan, det var inte bra. Nu blir jag strimlad." tänkte jag på ett ungefär och skyndade mig att kliva av både hundens svans och pendeltågsvagnen.
Det som får mig att tveka på om det verkligen var hundens svans jag klev på är att på perrongen väntade en person med hund på att få kliva på.
"Är det en hane?" hörde jag Christer fråga bakom mig när jag var på väg bort. Han fick tydligen ett jakande svar för det nästa han sa var "Ja, ta en annan vagn då."
Jag vet inte om det var mig eller hunden på perrongen som Christers hund skällde på. Jag vet inte heller vad det var för något mjukt jag klev på om det nu inte var hundens svans. Vad jag vet är att jag just då i alla fall var glad över att Christer inte tänkte på sin hunds svans.
"Aj fan, det var inte bra. Nu blir jag strimlad." tänkte jag på ett ungefär och skyndade mig att kliva av både hundens svans och pendeltågsvagnen.
Det som får mig att tveka på om det verkligen var hundens svans jag klev på är att på perrongen väntade en person med hund på att få kliva på.
"Är det en hane?" hörde jag Christer fråga bakom mig när jag var på väg bort. Han fick tydligen ett jakande svar för det nästa han sa var "Ja, ta en annan vagn då."
Jag vet inte om det var mig eller hunden på perrongen som Christers hund skällde på. Jag vet inte heller vad det var för något mjukt jag klev på om det nu inte var hundens svans. Vad jag vet är att jag just då i alla fall var glad över att Christer inte tänkte på sin hunds svans.