hogge

En fredagseftermiddag ca klockan 14:30 fick jag på jobbet veta att jag och två av mina kollegor från och med kommande måndag, dvs direkt efter helgen, skulle bli uthyrd som konsult till ett annat bolag. Där skulle vi arbeta med ett projekt till en av deras kunder. Det var snabba ryck. På måndagen såg vi tre till att träffas innan för att komma dit samtidigt. Jag var till min egen förvåning ganska positivt inställd till det hela medan en av de andra muttrade och morrade sitt missnöje.

Halva första veckan gick åt till introduktion och sen gick andra halvan åt till att gemensamt komma fram till hur databaser och strukturer skulle se ut. Vid det här laget hade min negativa kollega kommit på att han, eftersom han nu är uthyrd, slapp supporten för ett system han hatar över allt annat. När han dessutom upptäckte att det ständigt finns ett lager av chokladbollar ändrades tonläget totalt.

Vi arbetar med ett dataprogram som ska användas i mobila enheter, alltså inte mobiltelefoner men tekniken är liknande. Arbetet är uppdelat mellan oss och jag arbetar med användargränssnittet. Den andra veckan gick åt till att göra en demo av hur det skulle se ut som skulle presenteras för slutkunden. Den tredje veckan kom jag igång ordentligt med det riktiga arbetet. Nu när vi nått mitten av den fjärde veckan rullar arbetet på riktigt bra. Problemet är bara att tiden börjar ta slut och att det finns ett sista datum när allt måste vara klart.

Tio arbetsdagar har gått, knappt två veckor, sedan jag började på mitt nya arbete. Det gick fort den här gången, pang på bara. Från att jag fick veta att mitt förra jobb skulle spara pengar och göra sig av med folk till att jag började på mitt nya arbete tog det bara en dryg månad. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Jag är nu tillbaka i EPiServer-världen och skapar webbplatser som bygger på EPiServer-plattformen. Det har hänt en del i webbvärlden sen jag på allvar jobbade i den senast. Min första uppgift är att jobba med företagets egen hemsida. Jag håller som bäst på och skakar liv i mina gamla kunskaper och tar mig fram ett steg i taget. Inom en mycket snar framtid ska jag återigen försöka certifiera mig och har precis börjat plugga till det. Nu vet jag vad jag måste göra i påsk.

Det är bara ett knappt halvår sedan jag gick på intervjuer och gjorde arbetsprov för det jobb jag lite senare fick. Då fick jag höra att utvecklingsavdelningen skulle växa ytterligare. Så är det inte längre. I början av februari fick vi i ett hastigt sammankallat möte veta att hela företaget skulle minska personalstyrkan på huvudkontoret, 40 av ca 200 personer skulle bort, från datamänniskor till ekonomer. Samtidigt ska en ny organisation skapas. Provanställd som jag är insåg jag att jag satt löst och det visade sig stämma. Drygt två veckor efter stormötet fick jag veta att det inte fanns någon plats för mig i den nya organisationen och en vecka senare fick jag det formella uppsägningsbeskedet. Varför kan företagsledningar aldrig se längre fram än nästa kvartalsrapport? Nu tvingas jag ut och söka jobb igen och det hade nästan varit bättre om jag inte fått det här jobbet alls.

Uppdateringar av det system jag jobbar med sker alltid nattetid eftersom det är låg belastning då. För en tid sedan var det dags för en sådan nattrelease, min första. När jag var hemma tidigare på kvällen gick jag mest runt och väntade på att det skulle bli dags att åka. Till slut tröttnade jag på det och åkte lite tidigare än vad som egentligen behövdes. När jag kom till jobbet var de andra redan där. Det kändes som att komma till jobbet vilken morgon som helst fast klockan var halv elva på kvällen. Vi programmerare har som uppgift att felsöka och rätta de fel som kanske dyker upp och att hjälpa till med testningen när uppdateringen är gjord. Innan dess består tiden mest av väntan och då jobbade jag på som vanligt. Mitt i natten åkte projektledaren iväg och köpte mat och halv ett på natten satt vi sen och mumsade hamburgare i lunchrummet. Sen var uppgraderingen klar och det var dags att börja testa. Istället för att testa satt jag och bytte ut bilder som efter uppgraderingen skulle få ett annat utseende. De andra testade funktionerna och vi var klara ungefär samtidigt. Då var klockan kvart över två på natten och vi kunde åka hem. Jag fick skjuts hem så jag var hemma redan en kvart senare men jag var så uppe i varv att det tog en timme innan jag somnade ordentligt.

Efter att jag, och 600 personer till, blev uppsagda i somras var jag tvungen att söka nytt jobb. Det gick ganska bra och jag har precis börjat på min nya arbetsplats. Det är än så länge en enda röra och det här var nog den absolut sämsta veckan att börja på. Anledningen är att datasystemet precis har bytts ut och helpdesk har fullt upp med annat än att hjälpa nyanställda till rätta. Dag ett satt jag bredvid en kollega hela dagen och tittade på när han arbetade. I slutet av dag två fick jag min egen dator och dag tre (idag) ägnades till stor del åt att installera program på den. Eftersom jag ännu inte fått något eget konto att logga in på nätverket med så fick jag idag tillfälligt låna ett. Under dag fyra hoppas jag få mitt konto men jag vågar inte fråga helpdesk igen då jag själv kan se att deras skärmar lyser rött av alla ärenden som inte hanterats ännu. Mitt icke existerande konto är ett av dem. När jag väl får det hoppas jag att jag ska kunna komma igång och börja komma in i jobbet och arbetsuppgifterna.

Det varsel på jobbet som kom i slutet av januari har nu lett fram till uppsägningar och jag är en av flera som måste sluta. Det är trist, tråkigt och sorgligt. Jag går mest runt och är ledsen hela tiden. Jag hade velat stanna längre på jobbet för jag hade kommit att trivas bra där. Det var visserligen en enda röra hela tiden med ständiga omorganisationer och nya människor som dök upp från ingenstans och hade åsikter om saker och ting. Men jag hade oftast roliga arbetsuppgifter och jag trivdes bra med mina arbetskamrater. Jag har tre arbetsdagar kvar. Nu måste jag ut och söka jobb igen, tidigare än jag tänkt mig. Förr eller senare får jag ett nytt jobb och förr eller senare kanske jag trivs med tillvaron igen.

I en lågkonjunktur med ständigt nya varsel, varav jag själv är en del av ett, som till slut kommer att resultera i fler arbetslösa så måste det ju vara febril aktivitet på landets arbetsförmedlingar. Men att jobba på arbetsförmedlingen måste kännas ganska tröstlöst. När det är högkonjunktur så finns det inga arbetslösa och när det är lågkonjunktur så finns det inga jobb. Det är precis som med varmkorvar och korvbröd, det går aldrig jämnt upp.

På jobbet arbetar några personer från Kina. En av mina svenska kollegor hade en morgon sällskap med en av kineserna på väg till jobbet. De hade pratat om julen och han konstaterade överraskat att de inte firar jul i Kina. Han såg ut att känna sig lite dum när jag sa att det inte var så konstigt eftersom julen är en kristen högtid. Det hade han inte tänkt på. Han konstaterade samtidigt att det var bra med arbetskamrater från olika delar av världen eftersom det ger vidgade perspektiv och en utökad världsbild.

Nämnda kines kom till mig idag och frågade om det var idag som det var sista arbetsdagen före jul. När jag sa att det stämde så undrade han när man skulle vara tillbaka. "På måndag." svarade jag. Han hade också hört att det skulle vara fler lediga dagar senare och det var ju alldeles riktigt, kring nyår är man också ledig.

Det är inte lätt med utländska helger.

Det har under en längre tid pågått ett arbete med att ändra organisationen på mitt jobb. Antalet enheter skulle minskas, utan minska personalen. Istället skulle enheterna bli större. I måndags presenterades resultatet av flera månaders arbete, fackförhandlat och allt. Mina två tidigare chefer fortsätter att vara chefer men jag hamnar i en grupp under en annan av de gamla cheferna. Om min nya chef har jag ingen åsikt eftersom jag inte känner honom, jag har sett honom i korridorerna men bara träffat honom två gånger. Han blir min tredje chef inom loppet av 14 månader. I den nya gruppen är det några jag känner sen förut men många jag aldrig sett. Vardagen har för mig hittills fortsatt som vanligt och ingenting har förändrats men det kommer väl. Förr eller senare stabiliseras nog tillvaron igen och då hoppas jag att det kan få vara lugnt ett tag.

Söndagen före påsk åkte jag och två kollegor ner till Stuttgart i södra Tyskland. Anledningen till resan var att vi ska ta över delar av arbetet med en produkt som de jobbat med där nere. Att vi ska ta över produkten beror på att Ericsson sålde delar av sin verksamhet för ungefär en månad sen till ett kanadensiskt bolag. Vissa produkter och en del personal följer med i köpet. Det jag jobbat med tidigare är sålt men jag stannar på Ericsson. Personalen i Stuttgart förs över till det kanadensiska bolaget men inte allt de jobbat med. Förvirrat? Förr eller senare reder det väl upp sig.

En av mina kollegor åkte tidigare på söndagen medan jag och min andra kollega åkte först på kvällen. Vi skulle byta flyg i Zürich och eftersom vi bara hade 40 minuter på oss till anslutande flyg och vårt flyg redan från början var försenat så fick väskorna stora röda lappar med texten "Short connection". När vi landade i Zürich hade vi bråttom men vi kom med flyget till Stuttgart. Det här var utan tvekan mitt kortaste besök i Schweiz. Väl framme i Stuttgart tog vi en taxi till hotellet.

Nästa dag gick vi till kontoret där arbetet med "knowledge transfer" började. Strax efter lunch blödde jag näsblod, något som skulle påverka resten av resan. På måndagskvällen gick vi från Sverige och några av tyskarna ut och åt på restaurang. Det var den enda gången jag fick en chans att se lite mer av staden.

På tisdagsmorgonen började jag blöda näsblod igen. Det blödde så mycket att jag knappt hann äta någon frukost och jag gjorde slut på allt papper i mitt rum. När jag lämnade hotellet för dagen förvarnade jag i receptionen om vad städarna hade att vänta. Hela dagen gick jag omkring med en stor röd papperstuss i näsan. På kvällen när jag kom tillbaka till hotellet vågade jag ta ut den. Då började det naturligtvis att blöda igen men efter en halvtimme så fick jag den här gången stopp på det.

På onsdagen fortsatte arbetet tills det på eftermiddagen var dags att åka till flygplatsen. Den här gången skulle vi flyga via Köpenhamn. Jag blödde inget under flygresorna men jag hade hela tiden papper i beredskap. Då de på Kastrup håller på att trimma in ett nytt flygledarsystem så var flyget till Stockholm försenat och det gjorde att vi gott och väl hann med det. Det gjorde däremot inte vårt bagage vilket vi upptäckte när vi kommit till Arlanda. Bagaget kördes dagen efter ut till mitt jobb.

Efter bara femton månader på mitt gamla jobb har jag nu gått vidare till ett betydligt större företag, nämligen Ericsson. Det sägs att det är svårt att komma in på ett företag som Ericsson eftersom de är extremt restriktiva med att rekrytera folk utifrån. En nära släkting uttryckte det som att jag skulle känna mig "utvald". Det känns som att beslutet att byta jobb igen fattades av sig själv och det skedde efter lång tid med stor vånda. Jag hoppas att tiden kommer visa att jag gjort rätt. Nu är det som det är och fördelarna med att vara på ett stort företag med fackklubbar och ordentliga rutiner säger sig själva. Trots det kan jag inte låta bli att sakna mitt gamla arbete och mina gamla arbetskamrater. Jag kände mig inte klar där, det var ett kapitel i mitt liv som inte var färdigskrivet. Det är också jobbigt att vara nyanställd igen och behöva fråga alla om allting hela tiden. Förr eller senare kommer jag väl in i det nya jobbet också och sen hoppas jag att det kommer att rulla på.

Jag har inte bloggat på länge. Det beror inte på att det inte hänt något utan tvärtom på att har det varit fullt upp hela tiden. Den senaste tiden har jag har varit på två bröllop, två 30-årsuppvaktningar, en 58-årsuppvaktning och en 83-årsuppvaktning. Att gå på alla dessa arrangemang har krävt en hel del förberedelser i form av inköp av presenter och kläder och logistikplanering för att kunna ta sig till kyrkor som ligger alldeles för långt bort. Däremellan har livet mest bestått av att jobba. Om inte min uppkoppling till jobbet krånglat så hade jag arbetat nu istället för att skriva det här.

Efter att de senaste veckorna ägnat större delen av den vakna tid som jag inte jobbar åt att plugga inför ett nytt försök att klara certifieringen i EPiServer hade jag nu lyckats toppa formen. Efter nästan två timmars svarande på frågor igår förmiddag fick jag resultatet, 71 % och godkänt. Det är med stor lättnad jag packat undan alla papper och anteckningar. Nu kan jag också börja läsa någon av gratistidningarna på väg till och från jobbet istället för att börja plugga så fort jag fått en sittplats i tunnelbanan. Nu ska jag också städa upp hemma, läsa ut den bok jag påbörjade i somras men som jag inte läst i på tre månader eftersom jag pluggat istället och montera ihop en byrå från Ikea vars delar nu tar upp större delen av hallen, köket och vardagsrummet. Allt det kommer att ordna sig för just nu ser jag solen skina även när det är mulet.

Igår morse skulle jag göra en certifiering i EPiServer, ett publiceringsverktyg jag arbetar mycket med. Trots att jag pluggat mycket till det så räknade jag inte med att jag skulle klara det. Det gjorde jag inte heller men jag fick ett mycket bättre resultat än jag trott. Jag fick 62 % rätt, gränsen för godkänt ligger på 65 % och hade jag bara klarat två frågor till så hade jag klarat det. Jag har inte bestämt mig för om jag ska vara glad över att det gick så bra som det gjorde eller om jag ska gräma mig över att jag bara var två rätta svar ifrån godkänt. Om tre veckor ska jag göra ett nytt försök så jag måste fortsätta plugga.

På kvällen var jag på konsert med Wasp, hårdrocksbandet som på 80-talet skapade moralpanik i Sverige. När de tråkiga förbanden väl hade spelar färdigt drog äntligen den riktiga konserten igång. Det var fullt ös från början. Mikrofonstativet var av den mer spektakulära sorten, en dödskalleställning som gick att gunga och klättra upp på. Enda nackdelen med det var att sångaren delvis doldes när han stod bakom det och inte på det. Inget hände som skulle skapa panik idag, möjligen förbanden då men det har knappast något med moral att göra. Enda ljusglimten med dem var när sångaren i ett av banden höll på att ramla omkull och trassla in sig i mikrofonsladden.

Nu har jag varit de två första dagarna på mitt nya jobb. Jag har inte kommit in i arbetet särskilt mycket än och än så länge har jag inte varit särskilt produktiv men jag gör mitt bästa och idag satt jag framför datorn i stort sett hela dagen. Igår hände en massa annat som det alltid gör första dagen på ett nytt jobb. Jag har ännu inte lärt mig vilka rutiner det är som gäller i tex kök och med blomvattning men det kan också bero på att det i många fall saknas rutiner. Lika bra det, då kan det alltid vara någon annans fel när blommorna dör.

Jag jobbar numera i närheten av en flygplats och speciellt på morgonen så startar och landar det många flygplan. De har sin inflygning rakt över oss och man kan nästan räkna bultarna i flygplanskropparna när de sveper tätt över huset.