hogge

Jag har efter noggrant övervägande beslutat mig för att lägga ner den här bloggen. Eftersom det första inlägget skrevs den sista månaden 2005 känns det naturligt att det sista inlägget skrivs på årets första månad. Jag funderade på att lägga ner bloggen redan för ett år sedan men bestämde mig för att fortsätta ett tag till. Men nu får det räcka. I början hade jag ambitionen att skriva ett inlägg i veckan. Senare blev det ett inlägg varannan vecka och det senaste året har det inte blivit mer än ett nytt inlägg i månaden. Istället för att vara oengagerad och skriva dåliga blogginlägg så lägger jag hellre ner och satsar på något annat.

Att jag skrivit på bloggen ganska länge inser man när man tänker på vad som hänt under den tid bloggen har funnits. Det har varit val två gånger i Sverige och jag har bytt jobb inte mindre än fyra gånger, men inte alltid frivilligt. Jag har också startat webbplatsen Svenskt Serieindex som jag inte har några som helst planer på att lägga ner, tvärtom har jag många idéer på hur den ska utvecklas framöver. Stockholm har också utsatts för sin första självmordsbombare. Allt detta har jag skrivit om på bloggen.

Genom åren har det blivit totalt 104 inlägg. En del av dem har kommit till i en hast medan jag ibland arbetat i flera dagar på andra. Det är de långa och väl genomarbetade inläggen jag är mest nöjd med. Flera av de kortare skulle jag däremot helst glömma att jag skrivit.

Till mina läsare säger jag nu tack och adjö.

Det första jag hörde om självmordbobmen i Stockholm för några veckor sedan var när jag på DN.se samma kväll läste att en bil med fyrverkerier brann i centrala Stockholm. Samma sak sas på nyheterna på tv. Senare på kvällen var jag på en glöggfest och där började en av gästerna, som är polis till yrket, att prata om en torrorattack med bomber fulla med spik. Han påpekade mycket noga att det han visste kom från Aftonbladet och att han inte hade några egna uppgifter. Men han såg det som början på något nytt och upprepade hela tiden "Det här är inte bra. Det här är inte bra."

Nästa morgon slog jag på tv:n och alla journalister hade gått i spin totalt och fick nu ägna sig åt sin favoritsysselsättning, dvs att intervjua andra journalister. Samma sak upprepades om och om igen. En självmordsbombare hade slagit till men bara lyckats ha ihjäl sig själv och utrikesministern hade twittrat. Det rapporterades också om andra länders bevakning av attacken och svenska journalister fick nu återigen chansen att intervjua andra journalister, den här gången utländska journalister i Sverige. Nämnde jag att utrikesministern hade twittrat?

Själv gav jag mig ut för att handla julklappar och såg då naturligtvis till att passera platsen där bilen brunnit. Det var sot på marken och några plastbitar låg kvar. Några fotograferade och tv-fotografer fanns lite här och där. På Drottninggatan kryllade det av poliser, polisbilar och tv-fotografer. Platsen för själmordbomben tittade jag på först senare.

Stämningen för övrigt är precis som vanligt vilket kan förklaras av att "Det är svårt att ta på allvar." som en kollega uttryckte det. Samtidigt kommer rykten om nya bomber. "Det har smällt i Gallerian." Men när det inte fanns någon information om det på vare sig Aftonbladet, Dagens Nyheter eller ens Flashback så konstaterade vi att det bara var ett rykte.

Nu har det gått några veckor och det enda som nu syns är fler poliser på gatorna och fönster täckta av spånplattor där bomben exploderade. För övrigt är allt som vanligt. Det skämtas till och med om att det här var världens sämsta terrorist.

- Varför ställde han bilen där den gjorde minst skada?
- Det var där han hittade en ledig parkeringsplats.

Efter att apoteksmonopolet upphörde hösten 2009 har det i min närhet dykt upp nya apotek som svampar ur jorden. Jag bestämde mig för att göra en inventering av antalet apotek nära min bostad. Med nära menar jag max 15 minuters promenad. Då jag bor nära Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm började jag där och gick in i Söderhallarna. Här ligger ett apotek som tillhör kedjan Medstop. Det låg här även innan avregleringen men är ett av de apotek som såldes ut.

Jag går sedan Götgatan söderut och kommer fram till Skrapan. Där inne har flera små butiker stängt och istället kommer det "inom kort" att öppna ett nytt apotek i kedjan DocMorris. Jag fortsätter sedan min promenad men kommer inte långt innan jag ser att det ska öppna ytterligare ett apotek på Götgatan alldeles bredvid Boulevardteatern. Här är det statliga Apoteket AB som "snart" slår upp sina portar.

Några minuter senare kommer jag fram till Skanstull och Ringens köpcentrum. Här inne finns ett apotek i kedjan Apotek Hjärtat och det ligger på samma plats där det tidigare låg en butik som sålde videokameror och annan hemelektronik. Det tar ca 30 sekunder att gå från det här apoteket, ut ur Ringens centrum mot Ringvägen och tio steg åt höger. Då står jag utanför ytterligare ett apotek, också det från Apotek Hjärtat. På andra sidan gatan finns Åhléns. Där inne finns Åhléns Apotek och där är personalen så överdrivet hjälpsam att jag som kund har fullt sjå att värja mig.

Om jag istället från Medborgarplatsen går Götgatan norrut mot Slussen kommer jag inte långt innan jag mitt i Götgatsbacken hittar ytterligare ett apotek från statliga Apoteket AB.

Om det händer att jag inte vill gå på starkt trafikerade gator kan jag istället följa Södermalmsallén. När den korsar Rosenlundsgatan ser jag att här finns ett apotek till och här är det DocMorris som etablerat sig. Inte lång härifrån ligger Krukmakargatan och på den gatan ligger också ett apotek. Det här apoteket fanns också innan monopolet försvann men är numera en del i Apotek Hjärtat.

Jag kanske går fortare än de flesta men för mig tar det max 15 minuter att hemifrån komma till något av dessa nio apotek, sju som redan finns och två som snart öppnar. Jag bor visserligen i en stadsdel med ca 100 000 invånare men kan så många apotek på samma plats verkligen löna sig? Det här är också bara de apotek som ligger i min absoluta närhet, det finns fler på Södermalm.

Har jag då något emot alla dessa apotek? Ja, lite grand. Jag behöver inte nio apotek. Valfrihet är visserligen bra men flera av de butiker jag tidigare ibland besökte har jag inte längre valet att gå till eftersom de nu är ersatta av apotek. Skillnader och variationer mellan butiker och utbud försvinner och likriktningen blir total. Det är också väldigt tydligt att kommersiellt tänkande styr etableringen och jag kan inte låta bli att fundera på hur det ser ut i glesbygdsområden. Där finns knappast nio apotek inom gångavstånd. Det finns på sin höjd ett, oftast antagligen inte ens det. Där kanske det nu rentav blivit svårare att få tag på medicin än vad det var tidigare.

Det är bättre att ha två lås i dörren istället för ett så när det kom ett erbjudande till bostadsrättsföreningen om gruppinköp av extra lås så nappade jag på det. En måndagsmorgon kom två personer, en äldre och en yngre man, och började borra i dörrarna. Jag tittade ut och frågade i vilken ordning de skulle ta oss så att jag på ett ungefär viste när det var min tur.

- Jag börjar med den här dörren och han tar den andra. sa den äldre av dem. Sen är det din tur.

Jag kikade ut genom titthålet i dörren för att se vad som hände. Den äldre blev snabbt klar med sin dörr men den yngre hade problem.

- Vad i helvete har du gjort! skällde den äldre på den yngre och hela han kroppsspråk visade hur irriterad han var. Den yngres sinnesstämning visades också tydligt genom kroppsspråket och han var inte glad. Den äldre började banka och slå på min grannes dörr och hade till slut lyckats lösa problemet.

- Hoppas att det blir den äldre som tar min dörr. tänkte jag och så blev det.

Han plingade på och sa att nu var dat min tur. Han sa också att jag skulle ta undan hallmattan och lägga fram en tidning som borrspånen kunde hamna på. Borrandet började men han hade svårt att komma igenom ordentligt.

- De här jävla borrarna! De är helt värdelösa!

Han tystnade tvärt när han upptäckte att jag stod och lyssnade. Sen fick jag en förklaring som jag inte riktigt begrep om varför det var så svårt att komma igenom dörren. På något sätt var den här dörrmodellen sned och låset rakt istället för tvärt om vilket är det vanliga. Han fortsatte att fila och banka på dörren och eftersom jag tittade på fick jag en förklaring till varje våldsam handling. Till slut var i alla fall låset på plats, jag fick mina nycklar och kunde provlåsa dörren.

Ibland när jag kommer hem glömmer jag bort att jag nu har två lås i dörren och låser bara upp det ena. Efter några sekunders panik kommer jag på att jag har ett lås till. Av någon anledning har jag däremot aldrig glömt att låsa det nya låset när jag går hemifrån.

Jag tror att Belgien vinner Eurovision Song Contest ikväll. Varför tror jag det? Jo för när Tom Dice som representerar Belgien framförde sitt bidrag under semifinalen i tisdags började publiken i arenan att klappa med. Det kan bero på att han var den första som sjöng rent bland alla de falsksjungande artister som framförde sina bidrag. Men det kan också bero på att bidraget i sig gick hem hos publiken. När man fick veta att Belgien gått vidare till finalen utbröt också ett jubel som inget av de andra bidragen fick.

Under omröstningen får vi se vad som händer. Den som är först med att få tolv poäng från två länder kommer att vinna alltihop. Jag tror att det blir Belgien. Men jag har haft fel förr. Jag räknade totalt bort danska Olsen Brothers som år 2000 vann och ingen hade väl räknat med att den dansande discokulan Verka Serduchka från Ukraina skulle komma på andra plats 2007.

Nu när bara ett par dagar återstår av 2000-talets första decennium gör alla listor över de gångna tio åren. I många fall tycks det som hänt de senaste åren vara viktigare än det som hände i början av decenniet. Därför får av någon anledning Facebook och Twitter större utrymme än terrorattackerna mot USA i september 2001.

Jag gör också en lista och det blir min egen personliga lista där jag rangordnar de senaste tio åren. Ordningen utgör hur bra åren varit för mig personligen med det bästa året först och det sämsta sist. Det gör att listan börjar i dur och slutar i moll men den som tycker att det är jobbigt kan sluta läsa efter fem år.

2005
Efter en trevande start blev 2005 ett bra år. Jag minns det som att solen sken hela våren och en rolig resa på sommaren gjorde inte året sämre. Hösten var relativt lugn på jobbfronten. Mörka moln fanns på himlen men solen lyste igenom ändå.

2008
År 2008 är snubblande nära förstaplatsen. Jag började trivas på det nya jobbet, tillvaron var lugn och stabil och jag hade tid att göra annat än att arbeta. Ytterligare en spännande utlandsresa lyfte året ytterligare.

2002
Det här året var ganska likt 2008 men når inte upp till andraplatsen.

2003
Det var ibland stressigt på jobbet men det gick i vågor. Jag läste flera roliga, och ibland konstiga, kvällskurser på Stockholms universitet.

2009
Om jag inte i den ekonomiska krisens spår blivit uppsagd från ett arbete jag kommit att trivas väldigt bra på så hade 2009 kommit högre upp i listan.

2004
Jag flyttade till en egen lägenhet men som vanligt i mitt liv är det mest jobbet som avgör hur året blev. Fritiden fylldes med fler kvällskurser på Stockholms universitet.

2001
IT-bubblan sprack och jag blev av med jobbet men hittade ett nytt. Tågluffade i Europa under sommaren.

2006
Mars var en bra månad och sommaren var okej men resten av året var mest skit.

2000
Att kämpa med att ta körkort och som nyutexaminerad dataingenjör komma ut i arbetslivet var varken lätt eller roligt.

2007
Jobbstress och vånda och oro inför nytt jobb gjorde det här till ett riktigt bedrövligt år. Något liknande sommaren och hösten 2007 vill jag aldrig mer uppleva.

Som ett led i att ytterligare stärka sin finansiella position har TV4 beslutat att starta sin 375:e nischkanal. Den nya kanalen får namnet TV4 Reklam och ersätter moderkanalen TV4 som samtidigt läggs ner.

- Jag tror inte att särskilt många tittare kommer att märka någon skillnad eftersom vi redan idag sänder en hel del reklam. säger TV4-gruppens chef. Han säger också att de som kommer att märka något alls säkert blir positivt överraskade.

- Nu kan våra tittare se på reklam i lugn och ro utan att ständigt bli avbrutna av nyheter och korta sekvenser ur långfilmer.

Flaggskeppet Idol får naturligtvis stanna kvar men konceptet kommer att renodlas.

- Istället för att avbryta reklamen med fåniga musikinslag kommer vi nu att strama upp de ständiga upprepningarna om vad man sett och ska se genom att visa samma reklamfilm om och om igen under två timmars tid.

I övrigt är den nya kanalen tänkt att i huvudsak rikta sig mot en ung manlig publik och kommer därför i stor utsträckning enbart att sända reklam för amerikanska tv-serier, amerikanska filmer och sport.

Nyligen hämtade jag framkallade fotografier från en fotohandel. Jag tillhör fortfarande den minskande skara människor som fortfarande fotograferar med analog teknik. Den här gången hade jag provat ett nytt ställe som jag inte varit på förut. Jag lämnade in inlämningskvittot och mannen bakom disken sa "Nilsson".

- Nej, #***sson. sa jag.

På påsen jag skulle ha stod Nilsson skrivet med stora bokstäver men numret på den och på mitt inlämningskvitto var detsamma och när jag kastade en snabb blick på bilderna så var det mina foton.

- Var det du som lämnade in bilderna? frågade mannen bakom disken. Jo det var ju jag som hade varit där veckan innan och lämnat in filmrullen.

- Då sa du Nilsson. konstaterade han.

Jag orkade inte ens ta upp diskussionen om varför jag skulle ha sagt Nilsson istället för mitt eget efternamn när jag lämnade in bilderna. För mig är det uppenbart att den som tog emot filmrullen hört fel.

Nästa gång går jag nog tillbaka till den gamla vanliga fotohandeln. Där vet de vid det här laget vad jag heter utan att jag behöver säga det.

På söndagsmorgonen fick jag ett telefonsamtal från min bror som undrade om jag kunde tänka mig att bära väskor på Stockholms Central. Jag trodde att det var någon som behövde hjälp med sina väskor men det var större än så. Organisationen B-P Fellowship är en internationell organisation vars medlemmar stödjer scoutrörelsen och de har haft möte i Sverige och skulle nu anlända med tåg till Stockholms Central. Det var 180 personer som behövde hjälp med sina väskor och med att hitta till taxibilarna för vidare transport till två av Stockholms finare hotell. Sveriges kung var också med men honom tog Säkerhetspolisen hand om. Att möra B-P Fellowship utan scoutskjorta är som att gå på bröllop i clownkostym så det var bara att rota fram scoutskjortan som jag säkert inte använt på tio år och försöka få ordning på halsduken.

Vi fick veta att tåget skulle anlända till spår 10 och vi var fyra tappra själar som ställde upp oss där med bagagevagnar. För att lotsa människor och bagage ut till väntande taxibilar behövde vi bara gå ca 100 meter genom centralhallen. En SJ-värd kom också dit för att hjälp till och blev smått chockad när han fick veta att det var närmare 200 personer som skulle anlända med tåget. "Jag är enda jouren."

Nu började våra problem. SJ-värden fick veta att tåget anlänt till spår 17 och vi begav oss dit. På de flesta centralstationer ligger alla spåren parallellt bredvid varandra. Men inte på Stockholms Central. För att komma till spår 17 var vi tvungna att ta en rulltrappa upp en våning med bagagevagnarna och sen gå ner en våning i en vanlig trappa. Med bagagevagnarna. Det fanns naturligtvis hissar också men i hastigheten hade vi inte tid att leta rätt på dem.

När vi kom fram till spår 17 var perrongen full av människor med gigantiska resväskor. Kungen hade åkt för länge sedan. Närmast mig stod en grupp äldre japaner och jag och en bärare till erbjöd dem vår hjälp. Jag baxade upp deras bagage på vagnen och satte fart mot närmsta hiss. Jag trängde lite mig i hisskön och åkte ner en våning. Jag lyckades med nöd och näppe hålla reda på mina japaner eftersom alla inte fick plats i hissen samtidigt. "Follow me!" ropade jag till dem och började ta mig fram bland vanliga pendlare och alla deltagare i Tjejmilen samtidigt som japanerna sa "Thank you" till mig var tredje meter. Jag lyckades hitta en hiss till, åkte upp i centralhallen och ledde dem ut till taxibilarna. Där var kön redan lång eftersom de flesta tog sitt eget bagage och min bror var i full färd med att stuva in människor i taxibilar. Jag frågade japanerna om de visste vart de skulle och jodå, de skulle till Grand Hotel. Jag önskade dem en trevlig vistelse i Stockholm, vi bugade åt varandra och jag satte av med min bagagevagn för att hitta fler människor som behövde hjälp med sitt bagage. Jag kom aldrig så långt som till spår 17 innan jag hittade ett amerikanskt par som hörde till B-P Fellowship. Jag tog hand om deras väskor och ledde dem till taxibilarna. Jag frågade om de visste vart de skulle och de skulle också till "the Grand". På väg tillbaka på min tredje runda fick jag sällskap med SJ-värden. Vi stötte nu på Mrs Brown som hade tappat bort sin man. Hon verkade inte särskilt upprörd eftersom hon hittade ganska bra i trakterna på egen hand. I centralhallen träffade vi på Mr Brown som letade efter sin fru. Han var lite mera upprörd men lugnade ner sig när vi sa "She's outside".

Jag tog en sista vända till spår 17 för att se om någon fanns kvar där. När jag inte såg någon där lämnade jag min bagagevagn och dagens uppdrag var slutfört.

Jag ska försöka mig på en liten filmanalys och inleder med en liten varning. Den som inte sett filmerna Järnkorset och Sophie Scholl ska genast sluta läsa. Jag kommer nämligen att avslöja alltför mycket av handlingen i dessa båda filmer.

Järnkorset från 1977 utspelar sig på östfronten under det andra världskriget. I centrum står sergeant Steiner, en man av folket, och adelsmannen kapten Stransky. Kampen står mellan arbetarklass och överklass. I slutscenen ska kaptenen "visa hur en preussisk officer slåss" men Steiner vinner kampen mellan de båda när Stransky inte ens vet hur han laddar om sitt gevär.

I Sophie Scholl från 2005 står istället kampen mellan den unga kvinnan Sophie och en manlig förhörsledare. Sophie är medlem i motståndsrörelsen Vita rosen och har gripits sedan hon och hennes bror spridit antinazistiska flygblad. Den man som förhör Sophie försöker få henne att ange sina kamrater för att åtminstone rädda sig själv, vännerna är ändå förlorade. I filmen är förhörsledaren mycket angelägen om att Sophie ska rädda sig själv men hon vägrar och vinner deras kamp genom att trotsigt stå upp för de sina och det hon tror på. Filmen slutar med att både Sophie och hennes vänner blir avrättade.

Båda filmerna utspelar sig nästan samtidigt men är gjorde med 30 års mellanrum. Kanske säger filmerna mer om den tid i vilken de är gjorda än om den tid då de utspelar sig.

Den gångna helgen var det seriefestivalen Small Press Expo i Kulturhuset och i samband med den höll Seriefrämjandets lokalavdelning i Stockholm sin föreningsstämma. Eftersom jag är medlem så var jag naturligtvis där. Just i år hade jag extra stor anledning att närvara på mötet. I förra veckan fick jag nämligen frågan av valberedningen om jag ville sitta med i styrelsen. Efter viss tvekan tackade jag ja. Trots att det är stämman som röstar in medlemmar i styrelsen så var utgången given redan från början. Precis som i många föreningar är det svårt att få folk att engagera sig och de som är beredda att göra det röstas tacksamt in i styrelsen av de övriga. Mina uppgifter i styrelsen har beskrivits som ansvar för möteskoordination och utskick eller "propagandaminister" som en annan styrelsemedlem skämtsamt uttryckte det.

Eftersom mitt gamla pass både gått sönder och slutat vara giltigt så var det hög tid att skaffa ett nytt. Sagt och gjort, jag begav mig till polishuset på Kungsholmen i Stockholm, tog en nummerlapp och satte mig ner och väntade på min tur. Det var ungefär 20 nummer före mig i kön men betydligt fler personer. Mängder av barnfamiljer skulle skaffa pass till barn som inte visste hr långa de var eller var för små för att förstå att de skulle titta in i kameran när bilden togs. Tiden kröp fram men efter 40 minuter var det äntligen min tur att gå fram till en av de tre öppna kassorna. Jag fick titta in i en kamera, bekräfta att mina personuppgifter stämde, skriva min namnteckning i en ruta, betala och gå. Allt var över på mindre än fem minuter. Vad var det som tog sån tid för alla andra? Det var ju inte bara en massa barn som skulle ha pass.

När jag en vecka senare hämtade ut mitt pass var det betydligt lugnare. Det blev min tur på en gång. Jag ser ut som en förrymd straffånge på det nya passfotot. Ilsket stirrar jag mot betraktaren. Tack och lov är nya pass bara giltiga i fem år, sen får jag chans till en bättre bild.

Tidningen Aftonbladet har inlett ett samarbete med tv-bolaget VBS.tv och lägger ut deras serie med minidokumentärer om en resa i Nordkorea. Dokumentärserien ger ingen vidare sann bild av landet men jag tycker ändå att den är rolig att se på.

Det som stör mig är att Aftonbladet slår upp det hela som en stor nyhet. Det är nämligen ingen nyhet, de här filmerna har funnits på internet i över ett halvt år och jag har sett dem flera gånger tidigare. Jag hade uppskattat mer om Aftonbladet gjort sina egna reportage och skrivit vettiga artiklar istället för att bara skriva av vad som händer och sägs i filmerna.

Bostadsrättsföreningen som jag bor i har gruppavtal för internet med ComHem. Det har fungerat bra under lång tid men i början av hösten dök det plötsligt upp en faktura som jag skulle betala. Jag ringde till kundtjänst och frågade vad det här handlade om. Jo, gruppavtalet hade upphört den första januari i år så nu skulle varje abonnent betala sitt abonnemang själv. Varför det inte skickats ut några fakturor tidigare kunde de inte svara på. Det dröjde inte lång tid innan det kom ett meddelande från föreningens styrelse. Gruppavtalet hade inte alls upphört utan de höll på att undersöka vad som blivit fel. Snart kom ett nytt meddelande som berättade att fakturorna skulle tas omhand automatiskt.

Till saken hör att ComHem på eget bevåg höjt min hastighet till 8 Mbit/s, något som inte alls ingick i gruppavtalet visade det sig nu. Jag skulle betala för den extra hastigheten och fick inte tillgodoräkna mig rabatten från gruppavtalet, istället fick jag ynka hundra kronors rabatt. Det kändes snålt med tanke på att månadsavgiften på lägenheten höjts i samband med att gruppavtalet infördes. Jag ringde till kundtjänst och frågade hur det här kunde komma sig. Svaret var att det stod så på fakturan så då var det rätt. Hastigheten 8 Mbit/s fanns inte heller i deras utbud men priset jag skulle betala var högre än vad det kostar att ha 10 Mbit/s. Goddag yxskaft. Jag sänkte hastigheten till 2 Mbit/s och det är det som ingår i gruppavtalet trots att ComHems kundtjänst sagt helt andra saker till mig. I samband med att jag sänkte hastigheten markerades också min faktura som betald.

En månad senare kom en ny faktura. Samtidigt kom ett brev från ComHem där berättade att de haft problem med sina system och att de bad om ursäkt för allt strul. Felaktiga fakturor skulle tas omhand automatiskt. Någon på ComHem har uppenbarligen koll för den här gången fungerade allt och min nya faktura markerades som betald utan att jag behövde lyfta ett finger.

En sak jag funderat på är att när jag ringer kundtjänsten hos ComHem så ber en automatisk röst mig att knappa in mitt kundnummer för att snabba upp hanteringen. När jag sen får prata med en människa så är det första de frågar vilket kundnummer jag har. Förstod inte systemet vilka knappar jag tryckte på? Tryckte jag inte på telefonens knappar tillräckligt hårt?

"Jag uppfattade inte alla knapptryckningar. Var vänlig upprepa din tredje knapptryckning och avsluta med fyrkant."

#

Efter den tidigare presenterade listan med Sveriges bästa tv-serier kommer här en lista sedd från det andra hållet. Den innehåller alltså de svenska tv-serier som jag tycker är allra sämst. Precis som förra gången bygger listan på vad jag själv har sett och presenteras utan inbördes ordning.

1. Medicinmannen (2005, TV4)
Det hade kunnat bli bra men det blev det inte. Det är varken regin eller skådespeleriet det är fel på utan problemet ligger redan på manusstadiet. Handlingen förs framåt av att de inblandade är klantiga eller direkt korkade. Ett exempel finns med redan i slutet av det första avsnittet. Sonen till en direktör i läkemedelsbranschen blir kidnappad och direktören och företagets säkerhetschef lyckas ta reda på var sonen finns. Ringer de till polisen? Nej, säkerhetschefen går förstås själv in i huset för att befria sonen. Det blir naturligtvis en jättestor pannkaka av alltihop och det bär sig inte bättre än att direktörens fru också blir kidnappad.

2. Kommissionen (2005, SVT)
Ett förödande terrorattentat utförs i centrala Stockholm och en kommission tillsätts för att hantera attackens följder. Kommissionen hade en handling som var alldeles för tunn för seriens tolv avsnitt. Det blev många och långa politiska diskussioner om vad som var rätt och fel att göra. Eftersom internet är populärt fanns det en webbplats där man kunde läsa nyheter om vad som hände hos kommissionen mellan avsnitten. Den här webbplatsen tjatade tv-hallåorna om så mycket att man nästan trodde att det var den man skulle titta på istället för tv-serien.

3. Andra Avenyn (2007-2008, SVT)
Hur kan Sveriges Television lägga ner så mycket resurser på något som är så dåligt? Serien presenterades som en familjeserie men hela serien handlar om tonåringar och deras problem. De vuxna som finns med är bara där för att vara orsak eller bollplank till ungdomarnas problem. Handlingen kretsar kring eleverna på en gymnasieskola som bara verkar bestå av en rektor, en lärare och en halv klass med elever. Runt dessa finns andra människor vars stereotypa karaktärer är en ren plåga att titta på. Hela spannet finns med från den rika men kyliga överklassfamiljen till den trångbodda invandrarfamiljen. När en person är förkyld får han gå omkring inomhus med morgonrock och en stor halsduk lindad runt halsen och när någon ska verka intellektuell så får han ha läsglasögon en liten stund. Studiomiljöerna är dessutom rena katastrofen med en bedrövlig ljussättning.

4. Talismanen (2003, TV4)
Det här är ytterligare en i högen av kriminalserier från TV4. Varje tv-kanal med självaktning bör ha en egen dramaproduktion, och det ska man ge TV4 en eloge för att de har, men de verkar bara kunna göra kriminalserier på TV4 och inte ens det gör man särskilt bra. Talismanen är skriven av Jan Guillou och Henning Mankell och handlar om jakten på en arabisk talisman som det vilar en förbannelse över. Den som stjäl talismanen riskerar att dö. Eftersom många personer serien igenom stjäl talismanen så är det rena massdöden serien igenom. Till slut drivs handlingen framåt av att folk dör hela tiden. Jan Guillou och Henning Mankell dyker dessutom upp i serien och spelar sig själva och när de skriver ett manus om talismanen som letar sig fram till TV4 är kalkonstämpeln ett faktum.

5. Anna Holt - Polis (1996-1997, SVT)
Ärligt talat så minns jag inte så mycket av den här serien trots att jag vet att jag såg den och det kanske säger det mesta. Serien följer polisen Anna Holt och som flyttas runt mellan olika delar av polisen slutar där serien Den vite riddaren börjar.

Bubblare: Kommissarie Winter (2001 & 2004, SVT), Skeppsholmen (2002-2003, SVT)

Jag har bestämt mig för att lista de i mitt tycke bästa svenska tv-serierna. Det är en högst subjektiv lista som utgår ifrån vad jag själv har sett och tv-serierna listas utan inbördes ordning, numreringen är i den ordningen jag skrev ner listan. Listan tar bara upp dramaserier, alltså inte dokumentärer och tävlingsprogram. Komediserier finns inte heller med på listan men de kanske får en egen lista någon gång i framtiden.

1. Hemsöborna (1966, SVT)
Hemsöborna är en av de bästa Strindbergfilmatiseringarna som gjorts och den slår nyligen repriserade Röda rummet med hästlängder. Varje skådespelare är som klippt och skuren för sin roll och miljöerna känns äkta. Jag har i sanningens namn inte läst hela boken men att döma av det jag läst så är den här filmatiseringen mycket trogen originalet.

2. Lasermannen (2005, SVT)
Tv-serien bygger på en bok av Gellert Tamas och handlar om attentaten riktade mot invandrare som genomfördes i början av 1990-talet. Berättelsen följer både gärningsmannen och polisens arbete utan att glömma bort offren. Serien belönades med tv-priset Kristallen 2006.

3. Tre Kärlekar (1989, 1991, SVT)
Lars Molins klassiska tv-serie om ett Sverige i förändring i andra världskrigets slutskede. Den gamla tiden står mot den nya i en våldsam konfrontation. Stor möda har lagts inte bara på att få berättelsen trovärdig utan också på att få rekvisita som kläder, bilar, flygplan och hus att se ut som att det verkligen är svenskt 1940-tal. I stort sett alla skådespelarinsatser är utmärkta liksom nästan alla miljöer.

4. Den vite riddaren (1994, SVT)
En otroligt spännande tv-serie, skriven av Jan Guillou och Leif G.W. Persson, vars första avsnitt avslutas med ett polismord. Det står snart klart att det tilltänkta offret var någon helt annan. Spänningen hålls uppe serien igenom.

5. Den gråtande ministern (1993, SVT)
Krister Henriksson spelar en minister som träffar en polsk servitris som han blir förälskad i och inleder ett förhållande med. När han senare av en olyckshändelse råkar orsaka hennes död brakar helvetet loss. Stefan Sauk spelar ministerns livvakt som med sina egna metoder försöker lösa ministerns problem. Samtidigt dras snaran långsamt åt i takt med att sanningen blir allt svårare att dölja. Det här var första gången jag såg Stefan Sauk i en roll som inte var en galning i Lorry.

Bubblare:
En nämndemans död (SVT, 1995), Läckan (1994, SVT), Fiendens fiende (1990, TV4), Soldater i månsken (2000, SVT)

I lördags firades Filmstadens dag vid Gamla Filmstaden i Solna. Trots att det var svårt att få information om evenemanget så var det mycket folk där. Till och med de som arbetade där var förvånade. Det första som mötte besökarna var mängder med snö. Entrégrinden, husen, träden, marken och buskarna var alla täckta av ett snölager. Det var förstås ingen riktig snö utan konstsnö som sprutats ut för att visa vad man kan åstadkomma med rätt rekvisita.

Strax efter entrén stod flera marknadsstånd uppställda där olika filmsällskap och föreningar visade upp sig. Här var också starten för tipspromenaden med frågor om film och Filmstaden. Efter idogt samarbete lyckades vi tre som var i sällskap få rätt svar på alla frågor utom en. Det resulterade senare i varsin dvd-film i pris.

Eftersom den nya Arn-filmen hade premiär ungefär samtidigt så fanns där också en medeltidsmarknad. Personligen börjar jag tröttna på marknader och gatugycklare med medeltidstema. Det finns ju faktiskt andra tidsepoker i historien också och det enda man såg om Arn-filmen var en fotoutställning med bilder från filmerna och filminspelningen.

Då större delen av filmområdet numera är bostäder så var HSB på plats med ett informationstält och en historisk guidning av området handlade lika mycket om hur fina och fantastiska de nya bostadshusen är som om den gamla filmproduktionen. Det café som finns där och som tillfälligt flyttat utomhus var det inget som helst fel på. Där serverades nygräddade våfflor på löpande band som uppskattades av både besökare och en och annan geting.