hogge

Min semester har inletts och gjorde det med besked vid fredag lunch. Då åkte jag till Stockholms Central för att tillsammans med min bror och en kompis till ta rocktåget till hårdrocksfestivalen Rockweekend i lilla Kilafors i Bollnäs kommun. Vi lyckades hamna i samma kupé alla tre och den delade vi med tre tonåringar från Norrland. Tågresan tog två och en halv timme och på tåget fanns barvagnar och ett liveband som spelade.

Väl framme i Kilafors ställde vi oss i kön för att få våra armband som skulle ge oss tillträde till festivalområdet och till tåget som nu fungerade som vårt hotell. Nu kom regnet. Det gick dock snabbt över och vi blev bara lite våta. När vi fått våra festivalpass gav vi oss av till festivalen. Där fanns en stor och en liten scen och mellan dem en tennisplan som nu förvandlats till barområde. Banden spelade i ungefär en timme var och uppträdde växelvis på stora och lilla scenen med fem minuters mellanrum. Här spelade storheter som Helloween och Europe och mindre kända band som Sonic Syndicate och Bloodbound. Det sista bandet slutade spela klockan två på natten. Sen rullade en lång karavan med bilar från parkeringen och en lika lång karavan med människor begav sig mot tåget.

Nästa morgon hade vi en tid att passa. I biljetten ingick inte bara resan till och från festivalen, själva festivalbiljetten och sovplats utan också frukost och dusch och frukosten slutade serveras klockan elva. Den skulle finnas på festivalområdet men väl där fick vi veta att den flyttats till campingen. Vid campingen fick vi kaffe och en påse med en fralla, yoghurt och juice. Efter frukosten tog vi oss till duscharna. Vi hittade dit genom att följa några små och oansenliga skyltar och genom att fråga andra festivalbesökare som var lika förvirrade som vi. Det fanns två duschar i det lokala gymmet där varje litet rum förvandlats till omklädningsrum. Det blev kö men det fungerade ändå förvånansvärt bra. Efteråt satte vi oss i gräset utanför huset och tittade på människorna som kom och gick.

Klockan två öppnade festivalen igen och samtidigt öppnade sig himlen på nytt. Regnet vräkte ner och vi tog skydd under ett träd i närheten av scenen. Vi kände fyra andra festivalbesökare som bor eller sov över i Gävle åtta mil bort. Deras bil fick fungera som basläger under dagen och kvällen. Regnet upphörde och började igen så regnkläderna fick sitta på hela tiden. Till dagens och hela festivalens största händelse hade dock regnet upphört. Det var konserten med Alice Cooper. Vi fick vad vi förväntade oss, en scenshow med mord, barn som spetsas på pålar och Alice Cooper som låter avrätta sig själv.

Soil Work hade den otacksamma uppgiften att spela efter Alice Cooper klockan ett på natten. En tredjedel av festivalbesökarna hade redan gett sig av och nästa tredjedel funderade på att göra dem sällskap. Den gruppen tillhörde vi och snart gick vi mot tåget. När vi klev ombord på tåget fick vi morgondagens frukost. "Ät den när ni vill." löd instruktionerna. På tåget var det en trött partystämning och folk sprang mest fram och tillbaka. Några av våra norrländska kupékamrater förde ett himla liv fram till strax efter halv fyra på morgonen då de blev åtsagda att vara tysta. Senast halv fyra skulle det nämligen vara tyst.

Halv åtta på söndagsmorgonen vaknade vi av att tåget börja rulla mot Stockholm. Drygt två och en halv timme och efter att ha gjort uppehåll i Gävle och Uppsala för att släppa av folk var vi tillbaka i Stockholm efter en händelserik helg.

Ibland på fredagarna orkar jag inte laga någon middag när jag kommer hem efter jobbet. Det känns inte heller så angeläget eftersom jag inte behöver någon lunchlåda till nästa dag. Då brukar jag gå till närmaste kebabrestaurang och beställa en kebab med bröd att ta med.
-Pita i påse! ropar då mannen i kassan till de övriga. Jag hinner knappt få fram pengar att betala med innan kebaben är färdig och jag får standardfrågan "Allting på?". Ibland har det hänt att kebaben läggs i en skål för att ätas på plats. När jag påpekar att jag skulle ta den med mig möts jag av ett surt mummel men kebaben slås blixtsnabbt in i aluminiumfolie och stoppas ner i en påse tillsammans med servetter och en fånig liten plastgaffel.

Men senaste gången jag gick dit så hade mitt standardkebabställe stängt igen och lagts ner. Skräp och elände med allting. Jag gick då till ett annat kebabhak längre bort där kebaben var dyrare och servicen sämre. Jag fick inte heller kebaben i en påse utan var tvungen att bära hem den i handen så att den kallnade. Jag kanske ska anstränga mig att laga middag själv även på fredagarna i fortsättningen.

Min bärbara dator har gått sönder. På mindre än ett dygn förvandlades den från ett väl fungerande arbetsredskap till en klump elektronikskrot. Jag tänker inte skriva allt jag sa när datorn gick sönder men om du slår dig själv på tummen med en stor hammare så förstår du språkbruket på ett ungefär.

En trasig dator ställer till problem och kastar omkull all planering. Redigeringen av filmen från resan till Kina, Nordkorea och Sydkorea är skjuten på framtiden, uppdateringen av Svenskt Serieindex har avstannat, bloggen kommer att uppdateras ännu mer sällan än förut, jag kommer inte läsa och svara på mail som förut och att betala räkningar har plötsligt blivit besvärligt.

Datorn är inlämnad på undersökning och jag väntar med bävan på resultatet. Om jag har tur så är det en kabel mellan moderkortet och skärmen som gått sönder och måste bytas, är det något värre så kommer det att kosta mer att laga datorn än att köpa en ny.

De senaste dryga två veckorna har jag, min bror Magnus och en kompis till oss varit på en rundresa i Asien, närmare bestämt i Kina, Nordkorea och Sydkorea. Eftersom det är svårt att komma in i Nordkorea på egen hand så var det en gruppresa som gällde. Vi var totalt tio personer plus en reseledare som reste runt.

Det är svårt att sammanfatta en resa på 17 dagar i ett blogginlägg men vi var först ett par dagar i Peking där vi guidades runt på Himmelens tempel och Himmelska fridens torg mm. Vi lyckades också hinna med att se det gamla fabriksområdet 798 som nu håller på att göras om till ett område med konstgallerier och konstutställningar.

Sen bar det av till Nordkorea med ett gammalt ryskt flygplan. Där var det ett styrt program som modifierades lite efter våra önskemål. Vi åtföljdes alltid av två nordkoreanska guider. I stort sett bussades vi runt mellan statyer och monument. Vi fick också se stora biblioteket och museer om Koreakriget och amerikanska krigsförbrytelser. Vi åkte buss till olika platser i landet och ett tag sov vi varannan natt i huvudstaden Pyongyang och varannan natt någon annanstans. Vi var bla och tittade på alla presenter som presidenten Kim Il Sung och ledaren Kim Jung Il fått från hela världen. Vi var också i Kaesong nära gränsen mot Sydkorea och besökte själva gränsen från nordsidan.

Många blev dåliga i magen och jag drabbades hårdast och blev magsjuk och låg och kräktes en natt. Magnus pass gick sönder när vi var i Nordkorea. Samma morgon som vi skulle lämna Nordkorea och åka tåg till Dandong i Kina åkte han till svenska ambassaden och fick ett förklarande dokument av ambassadören med underskrift, stämplar och allt. Men den ende som klagade på passet var passpolisen på Arlanda när vi skulle in i Sverige igen.

Från Kina åkte vi sen båt till Sydkorea. Kontrasten mot grannen i norr är total, det går inte att jämföra. Seoul är en modern storstad med neonljus och bilköer. Här kunde man äntligen äta mycket igen. Första dagen åt vi alla pizza. I Sydkorea finns också historia och vi besökte en del tempel och kungliga slott. Vi besökte också krigsmuseet som ger en annorlunda bild av Koreakriget än vad man får höra i norr. Dock ägnar sig också syd i viss mån åt propaganda när det gäller kriget och Nordkorea. En dryg halvdag ägnade vi åt en bussrundtur där vi fick se de tunnlar som Nordkorea låtit gräva in i syd för att kunna använda vid en eventuell invasion.

Hemresan skedde med flyg via Peking. Jag har inte återhämtat mig från resan och tidsomställningen än utan är alltid hungrig och trött, trots att jag sover mer än åtta timmar per natt.

Ett år har nästan 365 dagar och vart fjärde år lägger man in en extra dag för att justera tiden som annars skulle bli förskjuten. Vart fjärde år är alltså ett undantag från regeln om att året har 365 dagar då år som är jämnt delbara med fyra är skottår. Ett undantag från den regeln är att året inte får vara jämnt delbart med 100. År 1800 och 1900 var alltså inte skottår. Ett undantag från det undantaget är att det är skottår om året är jämnt delbart med 400. År 2000 var alltså ett undantag från undantaget från undantaget från regeln om att året har 365 dagar och var därför ett skottår.

Skottdagen infaller från och med 2000 den 29 februari. Tidigare inföll skottdagen den 24 februari vilket inte märktes på annat sätt än att de som hade namnsdag den 24 februari hade namnsdag den 25:e istället. De som i vanliga fall firade sin namnsdag den 25:e fick då fira den 26:e osv.

I lördags firade Restaurang Landet vid Telefonplan sitt treårsjubileum. Jag har inte själv varit på Landet utan bara gått förbi flera gånger och tänkt att dit ska jag gå någon gång. Att gå dit på treårsjubileet vekade vara en bra debut. En stor lokal var hyrd för jubileets skull och en rejäl klubbnatt hade utlovats. Redan när jag och mina vänner kom ner i tunnelbanan för att åka dit insåg vi att det här var stort. Aldrig förut har jag sett tåg på väg ut mot förorten vara överfulla klockan tio en lördagskväll.

När vi kom fram till Telefonplan vällde hundratals människor av tåget. Vi följde strömmen men anade snart oråd då vi nästan genast mötte människor på väg tillbaka mot tunnelbanan. Ryktet gick att det redan var fullt och att ingen mer släptes in. Vi vägrade ge upp utan ställde oss i en kö som gick oroande fort. Strömmen av människor sinade aldrig och med varje nytt tunnelbanetåg som kom ökade antalet människor runt Ericssons och Konstfacks lokaler. Vi lämnade kön och gick förbi den för att se vad som hände. Vid entrén var det tjockt av människor som alla ville komma in och i närheten gick en alltmer desperat vakt omkring och skrek "Det är stängt! Gå hem!". Några plankade in genom öppna fönster för att komma in i den överfulla lokalen men vi bestämde oss för att ge oss av och istället gå hem till den av oss som bor precis i närheten. När vi gick därifrån kom polisen för att styra upp i oredan. Det var inget bråk, bara så mycket folk att det var på gränsen till att bli farligt.

En knapp timme senare gav vi oss av in mot stan igen. Nu hade det lugnat ner sig betydligt och nästan inga människor fanns kvar på området och utanför Landets ordinarie lokal hängde en grupp människor precis som vilken lördagskväll som helst.

Eftersom vi hade fribiljetter till nattklubben Aladdin som gällde fram till årsskiftet så var det hög tid att använda dem. Vi var en grupp på fyra personer som gav oss av dit och vi kom fram strax före halv elva på kvällen. På avstånd såg det ut att vara kö men när vi kom närmare såg vi att det bara var ett fåtal personer framför entrén och de gick igen efter att ha pratat med dörrvakterna. Vakterna vände sig sen till oss och berättade uppgivet att det bara var sju gäster där inne och att det var lika dött i hela stan. Eftersom vi hade fribiljetter så gick vi in ändå och ökade därmed antalet gäster med drygt 50 %. Antalet anställda var fler än antalet gäster. Vartefter tiden gick kom det fler gäster och efter ett par timmar hade det kommit ganska mycket folk. Fast mycket är att ta i, minst två av barerna och ett av dansgolven var stängda så alla människor trängdes ihop på samma plats. Tiden mellan jul och nyår är tydligen ingen partyhelg.

Min barndoms stora idoler och det band som fick mig att upptäcka hårdrocken var Twisted Sister. Det är fortfarande ett av mina absoluta favoritband och deras musik håller än. Jag såg en konsert med sångaren Dee Snider i Malmö 1998 där han bara sjöng låtar av Twisted Sister. Där berättade han att bandet funderade på att återförenas och uppträda igen. De skedde också fem år senare på Sweden Rock Festival 2003. Gissa vem som inte var där. Tanken på att någonsin få se bandet spela hade jag för länge sedan slagit bort så när jag fick se en annons om att de skulle spela i Stockholm slog hjärtat ett extra slag. Äntligen! Biljetter införskaffades och förvarades på ett säkert ställe så att de inte skulle komma bort tills dagen var inne.

Dagen kom och jag, min tvillingbror och en kompis åkte till Solnahallen där konserten skulle vara. Efter att ha stått och frusit i kön en bra stund så kom vi till slut in. Till vår och alla andras förvåning fanns det ingen garderob där man kunde lämna sina ytterkläder. Folk lämnade därför sina jackor längs väggar och i brickställ och där de kom åt. Själv lämnade jag min jacka längst bak i konsertarenan.

Medan förbandet Easy Action spelade var publiken måttligt entusiastisk och när sångaren Zinny Zan ville att publiken skulle sjunga med blev det alldeles tyst, ingen hade hört deras musik. Efter Easy Action och ytterligare en paus var det slutligen dags. Twisted Sister kom upp på scenen och nu var de där livs levande med kläder och smink, Dee Snider, Jay Jay French, Eddie Ojeda, Mark Mendoza och A.J. Pero. De var äldre och tjockare men det var dem och Dee Sniders sångröst lät som den alltid gjort. Nu var publiken entusiastisk, tryckte på mot scenen, hoppade, klappade i händerna och sjöng med. Publikens entusiasm verkade till och med överraska bandet på scenen. Kända klassiker som I wanna rock och We're not gonna take it varvades med mindre kända klassiker som Shoot 'em down och Come out and play. När Burn in hell spelades lystes Dee Snider upp av ett starkt rött sken som gjorde att han såg ut att komma från just helvetet.

När konserten var slut välde publiken ut. Tröjförsäljarna utanför gjorde goda affärer medan folk gick mot tunnelbana och bussar. Medlemmarna i Twisted Sister spelar bara för att det är roligt. De kanske kommer tillbaka med det kan också ha varit deras sista spelning i Sverige. Men jag har sett dem för jag var där.

Häromdagen skulle min lillebror flyga luftballong. Det är en väderkänslig verksamhet och man vet först samma dag om flygningen blir av eller inte. Dagen innan hade alla turer stälts in trots att det var relativt fint väder. Den här dagen var det strålande solsken och min lillebror fick på eftermiddagen ett positivt besked, flygningen skulle bli av. Han åkte till samligsplatsen långt söder om stan och jag gjorde mig beredd att åka till startplatsen för att se på så fort man visste varifrån starten skulle ske. Telefonen ringde men istället för en startplats fick jag höra att det var inställt. Det var för låga moln och luftballonger gillar inte låga moln. Min lillebror hade fått beskedet tillsammans med alla andra passagerare när de redan hade samlats. Det var bara för honom och alla de andra att åka hem igen. Senare på kvällen täcktes himlen av ett tjockt molnlager på låg höjd.

Eftersom min och min tvillingbror Magnus lillebror läser en sommarkurs i ryska på Pushkininstitutet i Moskva så bestämde vi oss för att åka dit och hälsa på honom i några dagar. I sista stund fick vi våra biljetter och visum så att vi kunde åka. Att vi var på väg mot Ryssland märktes redan när vi på Arlanda klev ombord på flygplanet från Aeroflot. Flygstolarna var klädda i blå och chickt orange galon. Efter en två timmar lång flygresa landande vi i Moskva och efter sedvanlig rysk pappersexercis blev vi också insläpppta i landet. Vår förbeställda transfer till hotellet fungerade klanderfritt och en och en halv timme efter att vi landat befann vi oss på hotell Vega i Moskvas utkant.Eftersom Magnus och jag skulle möta vår lillebror och hans studiekamrater så gav vi oss genast av igen. Det är ganska lätt att åka tunnelbana i Moskva, bara man har en giltig biljett, en spårkarta och hyfsade kunskaper i det kyrilliska alfabetet. Var och när vi skulle möta vår lillebror ändrades vartefter tiden gick men efter att vi ägnat tre timmar åt att åka tunnelbana och att sitta och vänta på olika stationer så träffades vi slutligen klockan ett på natten. Nu gav sig hela gruppen av studenter och besökare av till klubben Sorry Babushka i centrala Moskva. Vi fick komma in på klubben eftersom vi var en stor grupp och inte var ryssar. I garderoben var det däremot tvärstopp. Den var antingen "full" eller "stängd". Sorry Babushka är en klubb som väljer sina kunder med omsorg. Vi stannade till strax före stängning och tog första tunnelbanan tillbaka till hotellet.

Nästa dag åkte Magnus och jag ännu mer tunnelbana. Den här gången med syftet att åka just tunnelbana och att titta på Moskvas berömda tunnelbanestationer. Vi tittade på tunnelbanekonst i form av mosaiker, målningar och statyer föreställande goda ledare och lyckliga sovjetmedborgare.Framåt eftermiddagen åkte vi mot de södra förorterna för att se hur vår lillebror har det. Han mötte oss vid tunnelbanan och efter en sen lunch på en liten restaurang gick vi en prommenad till Pushkininstitutet. Pushkininstitutet står mitt i en byggarbetsplats och själva byggnaden med sina klassrum och studentrum skulle också behöva vara en byggarbetsplats, inget verkar ha reparerats eller renoverats sedan huset byggdes för ca 25 år sedan. För att få komma in på institutet som gäst krävdes en noggrann inskrivningsprocedur av en receptionist och tre uttråkade vakter. Vår lillebror visade oss runt och sen lagade vi middag i det spartanska köket. Där fanns två dåliga spisar, ett handfat, en diskho och ett dussin högljudda italienare. Kärl och övrig utrustning fick man hålla med själv. När vi ätit och diskat satte vi oss på balkongen på elfte våningen. Det var den allmänna samlingsplatsen och dit gick man för att träffa folk. Magnus och jag måste som gäster lämna institutet senast klockan elva på kvällen. Sju minuter i elva ställde vi oss framför vakten som i en kommentar till receptionisten konstaterade att "De är i tid". Det tog sen ca en och en halv timme att komma tillbaka till hotellet. Moskva är en stor stad.

På förmiddagen den tredje dagen begav sig Magnus och jag oss till Gorkijparken. Vid ett tidigare besök i Moskva hade vi lyckats tillbringa en kort stund i parken men nu ville vi se på den lite noggrannare. Gorkijparken är till största delen ett nöjesfält även om andra delar av den fortfarande erbjuder en stillsam parkkänsla. Vissa attraktioner var slitna och avstängda men mitt ibland dem fanns ett fungerande spökhus. När vi gick bland de stängda attraktionerna och förbi spökhuset ur vars högtalare det spelades ett sorgset suckande var Tjernobylkänslan total. I närheten av Gorkijparken ligger statyparken där det finns en mängd moderna statyer men där har man också ställt gamla statyer från sovjettiden som man inte längre vill ha i stan och det var dem vi var där för att se. Vi strosade runt ett tag och tittade på de statyer som guideboken beskrev. Sen åkte vi till stadsdelen gamla Arbat där vi gick på gågatan Ulitsa Arbat, en gågata med många turistfällor där man kan köpa allt från t-tröjor och magneter till ryska dockor och flyghjälmar. Under tidig kväll anslöt vår lillebror och efter att vi tittat på utrikesministeriet, som ligger i en av sju skyskrapor som byggts i stalinistisk gotisk stil, och sen vimsat runt lite så hittade vi till slut en uzbekisk restaurang där vi åt middag.

Det stora målet på tisdagförmiddagen var att få se Lenin i sitt mausoleum. Att mausoleet var öppet förstod vi redan från början eftersom delar av Röda torget var avspärrat. När vi försökte komma in på det avspärrade området blev vi avvisade av en vakt och åtsagda att gå runt det historiska museet och ställa oss i en kö där. Sekunden senare dök en man på oss och erbjöd sig att guida oss till Lenin för 600 rubel. Vi insåg genast att vi höll på att bli lurade men gick ändå med på det efter att ha prutat rejält. Vi fick nu gå förbi den vakt som tidigare avvisat oss och vår "guide" försvann snabbt och dök på nästa turist. På det här sättet slapp vi trots allt en kö och minst en halvtimmes kötid. Innan vi fick komma in till Lenin var vi tvugna att gå genom en säkerhetskontroll. Här var vakten för ovanlighetens skull både glad och trevlig. "Hello! How do you like Moscow?" Inne i mausoleet är stämningen en helt annan. Det står vakter överallt och ser till att alla regler följs. Det råder fotograferingsförbud, kepsförbud, ståstillförbud och pratahögtförbud. Vi hann få en snabb skymt av Lenin innan det var dags att gå ut igen. Nästa punkt på programmet var att se livrustkammaren i Kreml. Att köpa biljetter där det står "Tickets" kan man göra överallt utom i Ryssland. Här krävdes istället lång tids köande till en annan biljettlucka, väskinlämning och säkerhetskontroller innan vi slutligen kom in. Vi hade köpt till personlig ljudguidening och med ljudspelaren tryckt mot örat guidades vi runt i museet bland horder av utländska turistgrupper. När vi tröttnat på alla konstföremål av guld och silver gav vi oss av för att titta på den plats där hotell Rossia legat. Hotel Rossia var ett enormt hotell från sovjettiden som upptog flera kvarter och det var här Magnus och jag bodde vid vårt förra besök i Moskva. Hotellet är numera rivet och på platsen ska det byggas ett lyxhotell.

Onsdagen gick åt till att resa tillbaka till Sverige. På förmiddagen hämtades vi på hotellet och blev körda till flygplatsen. Där var vi tvungna att köa oss igenom en säkerhetskontroll, incheckning, passkontroll och ytterligare en säkerhetskontroll innan det var dags att ställa sig i kön för att få gå ombord på flygplanet som skulle ta oss till Sverige.

Så här några dagar efteråt är det dags att berätta om den gångna midsommarhelgen. Det väder jag förknippar med midsommar är regn och så blev det också i år, även om det kunde varit värre. Helgen tillbringades i Hedemora i södra Dalarna och själva midsommarfirandet i hembygdsparken Gammelgården. Där hade nya krafter tagit över och slagit på stort med ny ljudanläggning och ett ambitiöst program med många olika delar. Det var allt från tal till sommaren och stipendieutdelning till mer moderna inslag med hip-hop och modern dans. Men en sak var som den alltid varit. Det var samma person som ledde sången och dansen kring midsommarstången som det alltid varit. Jag kommer inte ihåg att det någonsin varit någon annan och på en fotoutställning i ett av de intilliggande husen kunde man se att den kvinnliga allsångsledaren varit med ända sen tidigt 1970-tal. När firandet i Gammelgården nästan var slut åkte vi hem för att grilla. Trots hot om regn satt vi ute och åt.

Nästa dag var vädret ännu sämre men nu spelade det inte så stor roll. Färden gick nu nämligen till Avesta och det gamla järnverket. Bland de gamla ugnarna och maskinerna brukar det vara utställningar. I år var det två stora utställningar, en om 50-tal och en om rymden. Till 50-talsutställningen hade det byggts upp miljöer från 1950-talets Avesta. I övrigt var det mest fotografier, kläder, gamla bilar och ännu mer fotografier. Avestaborna har nog mer utbyte av fotona än vi utsocknes eftersom flera besökare kände igen både en och två gamla släktingar. För mig var det bara okända människor på bilderna. Rymdutställningen handlade mycket om rymdstationen ISS och Christer Fuglesang. Här kunde man få svar på hur det känns att arbeta i tyngdlöshet och hur man går på toaletten i rymden.

På söndagen var vädret ännu sämre. Regn och ännu mer regn. Vi packade ihop och åkte mot Stockholm. Vi hann inte många mil innan vädret var betydligt bättre och när vi kom fram till Stockholm sken solen.

När sedan Squvalp var slut och deltagarna höll på att riva de delar av ekipagen som fanns kvar gav vi oss iväg till nästa aktivitet på programmet. Det var dags att spela Laserdome, alltså leka krig och skjuta på varandra med laservapen. Vår grupp blev ett lag och i det andra laget var det mest småbarn. Vi insåg att vi för att inte tappa all självrespekt helt enkelt var tvungna att vinna. Eftersom minst två av våra motståndare i princip bodde på banan så blev det en hård strid där utgången inte var given. Vårt lag vann men omgångens två bästa spelare fanns i motståndarlaget.

Efter avslutat spel var alla lagom slitna och det var dags att inleda dagens lugnare program. Alla åkte hem till den blivande brudgummens storebror där middagen tillagades samtidigt som solen började gå ner och dagens huvudperson fick massage för att mjuka upp trötta och slitna muskler. Middagen bestod av hemlagade hamburgare som grillades på altanen. Under middagen började de första personerna att ge sig av hemåt. Vi andra stannade och såg finalen i Eurovisionsschlagerfestivalen med projektor och stor bild. De bidrag som fick mest uppmärksamhet, dock inte mest uppskattning, var det svenska och en dansande levande discokula från Ukraina.

Under de timmar tävlingen höll på gick fler och fler hem och när den traditionsenliga kompisröstningen som avslutar festivalen var slut så återstod endast ett fåtal personer. Nu var klockan strax efter tolv och det började både kännas att man varit uppe sen tidig morgon och att dagen varit intensiv. Jag och min bror kände båda att det nu var dags att avsluta dagen och gav oss av samtidigt som de som var kvar lagom oengagerat tittade på en film på tv.

Eftersom en av mina vänner snart ska gifta sig så hade hans storebror ordnat med en svensexa. Min väckarklocka ringde i lördags morse klockan 05:45 och allihop samlades 06:55, utom en person som blivit försenad och kom i taxi en stund senare. Det valda temat till svensexan var Mission Impossible och strax efter sju väcktes den blivande brudgummen av ett bryskt telefonsamtal där han blev åtsagd att på två minuter klä på sig och sen komma och sätta sig i en väntande bil. Efter något mer än två minuter kom han faktiskt ut. Ett videomeddelande spelades upp med instruktioner om att han skulle ta på sig agentkläder, dvs en modifierad overall och en klättersele.

Eftersom vi nu låg efter tidsschemat gav vi oss snabbt iväg till programpunkt nummer ett, Svenska stuntgruppen. Där fick den blivande brudgummen börja med att öva på att hoppa genom en glasruta och snurra runt i en flygsele. Sen fick alla prova att hoppa från fem meters höjd ner i en stor luftmadrass. Eftersom jag har en lätt höjdskräck kände jag pulsen öka när det var min tur och det noterade också instruktören. "Viken puls!"  Jag funderade en sekund på att backa ur men det var egentligen aldrig något alternativ. Väl nere fick jag höra att jag genomför ett ganska bra hopp och landat precis som man skulle. Sen var det dags för vår huvudpersons stora prövning, nämligen att brinna. Efter ombyte till skyddskläder och noggrann genomgång satte instruktören eld på honom. Stora lågor slog upp innan elden släcktes.

Sen fortsatte vi till nästa aktivitet denna hektiska dag. Vår bilkaravan gav sig av till en skjutbana i Rosersberg norr om Stockholm. Där fick alla skjuta med hagelgevär på lerduvor. Själv fick jag det blygsamma resultatet två träffar av ca 20 skott. Men det alla minns från skjutövningen är det vådaskott som en av deltagarna lyckades fyra av. Han hade laddat med två patroner men det andra skottet klickade. Han vände sig mot skjutledaren och sa "Det small inte." I samma stund brann skottet av. Som tur var så var geväret fortfarande riktat ut mot skjutbanan och inte ens en lerduva blev träffad.

Efter avslutat skytte var tiden åter knapp. Klockan 14:08 skulle studentarrangemanget Squvalp gå av stapeln vid Smedsuddsbadet och vi hade tänkt oss att vara där en stund innan och äta lunch i gröngräset. Efter lite parkeringsförvirring om vilket garage som var vilket och ännu mer förvirring hos vissa deltagare om var Smedsuddsbadet låg någonstans så splittrades gruppen upp i tre delar. Efter otaliga mobilsamtal lyckades vi alla hitta varandra igen. Vi åt vår lunch samtidigt som vi tittade på hur de deltagande ekipagen sjönk ute i vattnet. Enligt speakern i det tillfälligt uppbyggda tornet var det 210 000 åskådare på plats men enligt samma speaker var det också 26 grader varmt i vattnet så sanningshalten kan diskuteras.

Efter veckor av planering och ett par intensiva dagars förberedelser var det i lördags dags för min och min tvillingbrors gemensamma 30-årsfest. Föreberedelserna bestod i att förutom sedan tidigare ha bokat en festlokal nu handla och laga all mat. Maten inhandlades på torsdagskvällen och tillagades på fredagskvällen. Båda kvällarna hade vi benäget bistånd av vår mamma. På lördagsförmiddagen handlade vi de sista färskvarorna som vi inte kunde köpa för tidigt och på eftermiddagen bar det av till festlokalen. Där hade vi sen en hel del att göra. Bord skulle ställas upp och dukas, mat skulle ställas fram, DJ-utrustning skulle ställas upp och kopplas in, en discokula skulle hängas upp i taket, välkomstbål skulle blandas och överblivna stolar skulle gömmas undan mm. Allt var klart strax innan de första gästerna anlände.

Sedan droppade gästerna in en efter en och ibland i större sällskap på en gång. Totalt var vi 33 personer på festen. När de allra flesta hade kommit hälsade min bror och jag alla välkomna och förklarade hur bordsplaceringen skulle lottas fram. Alla fick dra en papperslapp med ett land och skulle sedan sätta sig på den plats där det låg en lapp med det landets huvudstad. En del var väldigt lätta medan andra var mycket svåra. Till slut satt ändå alla på sina platser och middagen kunde börja. Alla gäster verkade ha trevligt och jag som en av huvudpersonerna hade mycket trevligt. Under middagen höll vår pappa ett fint tal. Medan tårta och kaffe dukades fram fick alla gäster delta i en tävling, ordnad av vår mamma, i kunskap om mig och min bror genom att svara på 1X2-frågor. Vinnaren fick ett fint pris. Ärligt talat kunde jag inte alla svaren själv men om jag hade deltagit i tävlingen så hade jag vunnit.

Efter presentöppning med många fina presenter vidtog en annorlunda presentutdelning. Min bror och jag fick välja ut gäst efter gäst som vi bäst tyckte uppfyllde ett påstående. Det kunde vara den gäst som kom längst norrifrån eller den som vi trodde var mest höjdrädd. Den utvalda gästen fick sedan i uppdrag att under en förutbestämd månad det kommande året ordna ett speciellt arrangemang. Det kunde vara allt från att ge instruktioner till fönstertvätt och pizzabakning till museibesök och picknick. Vi har alltså något att se fram emot varje månad det kommande året. Vi båda jubilarer var lika oförberedda på det här som gästerna.

Efter middagen minglade alla runt lite innan det till slut blev fart på dansgolvet med vår yngre bror som DJ. Medan några dansade och andra minglade runt slet våra föräldrar hårt i köket för att få så mycket som möjligt i ordning. Själv började jag strax före klockan ett att bära stolar och fälla ihop bord. Festen avslutades mellan ett och halv två. Festen hade gärna fått hålla på längre men eftersom vi skulle vara ute ur lokalen senast klockan två så hade vi inte så mycket att välja på. Ett intensivt plockande och bärande gjorde att porten kunde låsas nio minuter i två och då återstod att frakta hem alla grejer och stoppa in så mycket som möjligt av den överblivna maten i kylskåp. Därmed var den stora festen avslutad och vardagen tog åter vid i tankar och sinne.

Jag har länge förnekat att jag snart är 30 år men nu är det ett faktum. (Fast 40 är det långt kvar till.) Det känns ärligt talat inte så stor skillnad. Det var ju lite otur att man skulle fylla 30 på en måndag som var en vanlig arbetsdag. Nu var det visserligen en solig och fin måndag och det blev det en kortare arbetsdag än vanligt eftersom jag gick tidigare från jobbet för att sätta mig på ett trevligt café i stan med mina bröder, varav den ena också fyllde år. Firad på jobbet ska jag bli senare tillsammans med en kollega som också fyllt år.

Senare på kvällen var det dags att fira ännu mer med resten av familjen på restaurang Östgötakällaren på Söder. Det är en genuin söderkrog och maten var kanske inte den allra bästa men det spelade inte så stor roll. Sen gick vi hem till min tvillingbror och åt tårta. Det hela var ett ganska stillsamt firande. Den stora balunsen kommer senare på en väl utvald lördag, dvs en av de få lördagar som det gick att få tag på en vettig lokal.

De flesta frysar behöver frostas av men jämna mellanrum. Jag och min frys har fram tills nu befunnit oss på det första jämna mellanrummet. Enligt instruktionsboken ska frysen frostas av när frostlagret är 3-5 mm tjockt. I min frys var nu isen på sina ställen 5-10 cm tjock. Det var alltså hög tid att göra något åt saken. Operation avfrostning inleddes redan för flera veckor sedan när jag systematiskt började äta upp det som låg i frysen för att på så sätt bli av med så mycket som möjligt av frysvarorna innan det var dags att för själva avfrostningen och den frysta maten måste förvaras någon annanstans. Nästan lika konsekvent var jag i att inte köpa någon ny mat som behövde frysas om inte allt användes på en gång. Det här ledde till något underliga matkombinationer, frysta köttbullar och gröna bönor går att kombinera med mycket.

När det väl var dags packade jag in den frysta mat som fanns kvar i kylen så tätt det bara gick tillsammans med ett par kylklampar. Frysen är utrustad med en praktisk liten avrinningsränna som man kan montera så att vattnet rinner ner i en av fryslådorna om man ställer den på golvet framför frysen. Eftersom jag var lite skeptisk till den konstruktionen bredde jag också ut tidningar på golvet. Efter flera timmars smältande, droppande och rinnande var frysen isfri och fryslådan halvfull med vatten. Tidningarna var också dem, milt uttryckt, aningen fuktiga. Efter att frysen hade fått kyla ner sig lite så var det bara att stoppa in all mat igen. En liten detalj återstod, av ren nyfikenhet var jag ju naturligtvis tvungen att mäta upp hur mycket vatten det blivit. Ca 2,5 liter var svaret på det.

Planeringen inför nyår blev klar och de ordentliga förberedelserna började redan dagen innan sälva nyårsafton när jag och min bror Magnus gick och handlade det mesta av den mat som skulle tillagas. Det första delen av festen skulle vara hos Magnus och halv tre på nyårsaftonens eftermiddag gick jag dit för att hjälpa till. Precis före mig hade en kompis till oss kommit dit för att hjälpa till han också. Han var utsett till köttansvarig och hade inhandlat köttet till middagen. (Han är också en trogen läsare av den här bloggen.) Vi gick alla tre och reservhandlade och hämtade bord från källarförrådet. Sen började vi laga maten och lyckades bli klara ganska precis när gästerna började komma runt halv sju. En trerätters middag avnjöts innan det var dags att ge sig ut för att titta på fyrverkerierna. Vi ställde oss på Mariaberget och hade en fantastisk utsikt över Stockholm. Strax efter tolvslaget kom en ung man förbi och undrade var det fanns en bra plats där han kunde skjuta iväg sin jättebomb. "Var som helst men inte här." var vår åsikt.

När raketerna tystnat gick färden till nästa lägenhet där en av festdeltagarna nu agerade värd genom att koka korv till vickning mitt i natten. När klockan hunnit bli fyra på morgonen kände jag att det var dags att gå hem och sova. Några tappra själar stannade kvar ytterligare en stund i väntan på att tunnelbana och bussar skulle börja gå igen.