hogge

I somras reste jag tillsammans med min bror med den transsibiriska järnvägen mellan Moskva och Peking. Efter ungefär två veckors resande kom vi fram till den kinesiska huvudstaden. Första kvällen tog vi en taxi till ett område i centrala Peking med mängder med affärer och restauranger. Vi ville shoppa lite och få i oss lite vettig mat.

Klockan tio på kvällen stängde alla affärer. Nu skulle alla välbärgade kineser hem samtidigt och eftersom kineserna är ganska många så var det plötsligt helt omöjligt att få tag på en taxi. Peking är en mycket stor stad så att gå tillbaka till hotellet var inte till att tänka på. Vi blev flera gånger erbjudna att åka med mopedtaxi men vis av erfarenhet från tidigare resor i Pekingtrafiken så föredrog vi en stadig bil. Men tiden gick och taxibilarna blev inte fler. När det till slut kom en förare till en mopedtaxi som var lite mer påstridig än de andra och vi hade förhandlat fram ett acceptabelt pris valde vi att åka med honom. Vi visade honom en lapp med hotellets namn på kinesiska och så gav vi oss av.

Nu började en vådlig färd. Föraren hade problem med hjulen och hoppade flera gånger av och joxade med dem. Vi åkte vidare och när föraren plötsligt ångrade sitt vägval och svängde av från en stor väg in på en som var mycket mindre blev jag lite nervös. Vi kom in i ett slitet område med låga hus där människor satt på högar av bildäck på trottoaren och såg på tv. Föraren stannade, hoppade av och försvann. "Nu blir vi rånade." tänkte jag. Men inte blev vi det. Efter ett ögonblick kom föraren tillbaka med en slang med tryckluft. Han pumpade däcken och sen kunde vi fortsätta. Efter en liten stund var vi ute på de stora gatorna igen.

Mopedtaxin var byggd så att vi satt bakåtvända och tittade bakåt. Plötsligt såg jag att pilarna i gatan som visar hur man får svänga i olika filer pekade åt fel håll. Jag vände mig om och tittade framåt och såg då den mötande trafiken. På en flerfilig starkt trafikerad väg åkte vi mot trafiken! Bilarna kom farande mot oss och vår förare tutade för fullt. Var jag inte rädd tidigare så blev jag det nu. En snabb bön senare svängde vi in på en liten cykelbana.

Snart var vi framme vid vårt hotell. Eller snarare nästan framme eftersom vi åkte förbi det i hög fart och fram till ett annat mycket tjusigare hotell ett kvarter bort. "Ok?" frågade föraren oss. "No no no!" svarade vi och visade återigen lappen med hotellets namn. Där stod att vårt hotell låg ett par hundra meter ifrån det fina hotellet och han hade bara läst det fina hotellets namn. Två minuter senare var vi framme och kunde kliva in på vårt eget hotell.