hogge

Jag har efter noggrant övervägande beslutat mig för att lägga ner den här bloggen. Eftersom det första inlägget skrevs den sista månaden 2005 känns det naturligt att det sista inlägget skrivs på årets första månad. Jag funderade på att lägga ner bloggen redan för ett år sedan men bestämde mig för att fortsätta ett tag till. Men nu får det räcka. I början hade jag ambitionen att skriva ett inlägg i veckan. Senare blev det ett inlägg varannan vecka och det senaste året har det inte blivit mer än ett nytt inlägg i månaden. Istället för att vara oengagerad och skriva dåliga blogginlägg så lägger jag hellre ner och satsar på något annat.

Att jag skrivit på bloggen ganska länge inser man när man tänker på vad som hänt under den tid bloggen har funnits. Det har varit val två gånger i Sverige och jag har bytt jobb inte mindre än fyra gånger, men inte alltid frivilligt. Jag har också startat webbplatsen Svenskt Serieindex som jag inte har några som helst planer på att lägga ner, tvärtom har jag många idéer på hur den ska utvecklas framöver. Stockholm har också utsatts för sin första självmordsbombare. Allt detta har jag skrivit om på bloggen.

Genom åren har det blivit totalt 104 inlägg. En del av dem har kommit till i en hast medan jag ibland arbetat i flera dagar på andra. Det är de långa och väl genomarbetade inläggen jag är mest nöjd med. Flera av de kortare skulle jag däremot helst glömma att jag skrivit.

Till mina läsare säger jag nu tack och adjö.

Det första jag hörde om självmordbobmen i Stockholm för några veckor sedan var när jag på DN.se samma kväll läste att en bil med fyrverkerier brann i centrala Stockholm. Samma sak sas på nyheterna på tv. Senare på kvällen var jag på en glöggfest och där började en av gästerna, som är polis till yrket, att prata om en torrorattack med bomber fulla med spik. Han påpekade mycket noga att det han visste kom från Aftonbladet och att han inte hade några egna uppgifter. Men han såg det som början på något nytt och upprepade hela tiden "Det här är inte bra. Det här är inte bra."

Nästa morgon slog jag på tv:n och alla journalister hade gått i spin totalt och fick nu ägna sig åt sin favoritsysselsättning, dvs att intervjua andra journalister. Samma sak upprepades om och om igen. En självmordsbombare hade slagit till men bara lyckats ha ihjäl sig själv och utrikesministern hade twittrat. Det rapporterades också om andra länders bevakning av attacken och svenska journalister fick nu återigen chansen att intervjua andra journalister, den här gången utländska journalister i Sverige. Nämnde jag att utrikesministern hade twittrat?

Själv gav jag mig ut för att handla julklappar och såg då naturligtvis till att passera platsen där bilen brunnit. Det var sot på marken och några plastbitar låg kvar. Några fotograferade och tv-fotografer fanns lite här och där. På Drottninggatan kryllade det av poliser, polisbilar och tv-fotografer. Platsen för själmordbomben tittade jag på först senare.

Stämningen för övrigt är precis som vanligt vilket kan förklaras av att "Det är svårt att ta på allvar." som en kollega uttryckte det. Samtidigt kommer rykten om nya bomber. "Det har smällt i Gallerian." Men när det inte fanns någon information om det på vare sig Aftonbladet, Dagens Nyheter eller ens Flashback så konstaterade vi att det bara var ett rykte.

Nu har det gått några veckor och det enda som nu syns är fler poliser på gatorna och fönster täckta av spånplattor där bomben exploderade. För övrigt är allt som vanligt. Det skämtas till och med om att det här var världens sämsta terrorist.

- Varför ställde han bilen där den gjorde minst skada?
- Det var där han hittade en ledig parkeringsplats.

Efter att apoteksmonopolet upphörde hösten 2009 har det i min närhet dykt upp nya apotek som svampar ur jorden. Jag bestämde mig för att göra en inventering av antalet apotek nära min bostad. Med nära menar jag max 15 minuters promenad. Då jag bor nära Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm började jag där och gick in i Söderhallarna. Här ligger ett apotek som tillhör kedjan Medstop. Det låg här även innan avregleringen men är ett av de apotek som såldes ut.

Jag går sedan Götgatan söderut och kommer fram till Skrapan. Där inne har flera små butiker stängt och istället kommer det "inom kort" att öppna ett nytt apotek i kedjan DocMorris. Jag fortsätter sedan min promenad men kommer inte långt innan jag ser att det ska öppna ytterligare ett apotek på Götgatan alldeles bredvid Boulevardteatern. Här är det statliga Apoteket AB som "snart" slår upp sina portar.

Några minuter senare kommer jag fram till Skanstull och Ringens köpcentrum. Här inne finns ett apotek i kedjan Apotek Hjärtat och det ligger på samma plats där det tidigare låg en butik som sålde videokameror och annan hemelektronik. Det tar ca 30 sekunder att gå från det här apoteket, ut ur Ringens centrum mot Ringvägen och tio steg åt höger. Då står jag utanför ytterligare ett apotek, också det från Apotek Hjärtat. På andra sidan gatan finns Åhléns. Där inne finns Åhléns Apotek och där är personalen så överdrivet hjälpsam att jag som kund har fullt sjå att värja mig.

Om jag istället från Medborgarplatsen går Götgatan norrut mot Slussen kommer jag inte långt innan jag mitt i Götgatsbacken hittar ytterligare ett apotek från statliga Apoteket AB.

Om det händer att jag inte vill gå på starkt trafikerade gator kan jag istället följa Södermalmsallén. När den korsar Rosenlundsgatan ser jag att här finns ett apotek till och här är det DocMorris som etablerat sig. Inte lång härifrån ligger Krukmakargatan och på den gatan ligger också ett apotek. Det här apoteket fanns också innan monopolet försvann men är numera en del i Apotek Hjärtat.

Jag kanske går fortare än de flesta men för mig tar det max 15 minuter att hemifrån komma till något av dessa nio apotek, sju som redan finns och två som snart öppnar. Jag bor visserligen i en stadsdel med ca 100 000 invånare men kan så många apotek på samma plats verkligen löna sig? Det här är också bara de apotek som ligger i min absoluta närhet, det finns fler på Södermalm.

Har jag då något emot alla dessa apotek? Ja, lite grand. Jag behöver inte nio apotek. Valfrihet är visserligen bra men flera av de butiker jag tidigare ibland besökte har jag inte längre valet att gå till eftersom de nu är ersatta av apotek. Skillnader och variationer mellan butiker och utbud försvinner och likriktningen blir total. Det är också väldigt tydligt att kommersiellt tänkande styr etableringen och jag kan inte låta bli att fundera på hur det ser ut i glesbygdsområden. Där finns knappast nio apotek inom gångavstånd. Det finns på sin höjd ett, oftast antagligen inte ens det. Där kanske det nu rentav blivit svårare att få tag på medicin än vad det var tidigare.

En fredagseftermiddag ca klockan 14:30 fick jag på jobbet veta att jag och två av mina kollegor från och med kommande måndag, dvs direkt efter helgen, skulle bli uthyrd som konsult till ett annat bolag. Där skulle vi arbeta med ett projekt till en av deras kunder. Det var snabba ryck. På måndagen såg vi tre till att träffas innan för att komma dit samtidigt. Jag var till min egen förvåning ganska positivt inställd till det hela medan en av de andra muttrade och morrade sitt missnöje.

Halva första veckan gick åt till introduktion och sen gick andra halvan åt till att gemensamt komma fram till hur databaser och strukturer skulle se ut. Vid det här laget hade min negativa kollega kommit på att han, eftersom han nu är uthyrd, slapp supporten för ett system han hatar över allt annat. När han dessutom upptäckte att det ständigt finns ett lager av chokladbollar ändrades tonläget totalt.

Vi arbetar med ett dataprogram som ska användas i mobila enheter, alltså inte mobiltelefoner men tekniken är liknande. Arbetet är uppdelat mellan oss och jag arbetar med användargränssnittet. Den andra veckan gick åt till att göra en demo av hur det skulle se ut som skulle presenteras för slutkunden. Den tredje veckan kom jag igång ordentligt med det riktiga arbetet. Nu när vi nått mitten av den fjärde veckan rullar arbetet på riktigt bra. Problemet är bara att tiden börjar ta slut och att det finns ett sista datum när allt måste vara klart.

Nu har jag röstat igen. Många röstade i förtid men jag valde att rösta på valdagen och en av anledningarna till det var att jag inte bestämt mig tidigare. Eftersom Sverige i praktiken förvandlats till ett tvåpartisystem känns det inte så viktigt vilket enskilt parti man röstar på, det handlar mer om att välja sida.

Skillnaden mellan partierna är i många fall numera minimal och det tillsammans med blockpolitiken gör ju inte valet direkt enklare för oss väljare. Det är också uppochnervända världen när Moderaterna kallar sig arbetarparti och Socialdemokraterna mer och mer rört sig mot mitten. De enda som är som de alltid varit är kommunisterna, alltså inte Vänsterpartiet utan de riktiga kommunisterna, som jag igår såg kampanja med Leninflaggor och allt. Men det var ingen som brydde sig om dem.

Nu i augusti är det 65 år sedan atombomberna släptes över Hiroshima och Nagasaki vilket slutgiltigt satte punkt för andra världskriget. En japansk politiker kallade för några år sedan bombningarna för tragiska men nödvändiga. Han fick utstå kritik för det uttalandet men frågan är om han inte har rätt. Bomberna släptes för att få ett snabbt slut på kriget. Japan hade oundvikligen förlorat ändå men det hade krävt en markinvasion som hade kostat tusentals amerikanska och japanska soldater livet. Atombomberna krävde sannolikt fler människoliv än vad än markinvasion hade gjort men tiden var en viktig faktor.

Varför var det då så viktigt för USA att få ett snabbt slut på kriget?  Sovjetiska styrkor var på väg norrifrån genom Japan och det var för USA viktigt att Japan kapitulerade innan de hann för långt. Kriget var redan slut i Europa, det kalla kriget hade börjat ta vid och USA och Sovjetunionen började bli fiender. Om de sovjetiska styrkorna hann för långt skulle det riskera att leda till att Japan delades. Senariot är inte osannolikt, det hände i både Tyskland och Korea. Då hade världen fått ett kapitalistiskt Sydjapan och ett kommunistiskt Nordjapan. När senare Koreakriget bröt ut 1950 hade de båda japanska staterna knappast stått utanför. Nordjapan hade trots den mångåriga fiendskapen mellan Japan och Korea naturligtvis stött sin kommunistiske granne och då hade Sydjapan knappast kunnat hålla sig utanför. Då hade kriget inte bara varit på Koreahalvön utan också på de japanska öarna och troligen också i Kina. Hur ett sådant krig hade slutat kan man bara spekulera om men det hade mycket väl kunnat sluta som det gjorde i verkligheten, dvs där det började.

Även om Sydjapan inte hade varit demokratiskt från början så hade det förr eller senare blivit det och dess invånare hade levt sina liv ganska likt som de gör i Japan idag. Nordjapan hade däremot efter Sovjetunionens fall blivit lika fattigt som Nordkorea är idag. En återförening mellan de båda japanska staterna hade förr eller senare skett men knappast före Sovjetunionens sammanbrott. Jag vågar påstå att människorna i norra Japan idag lever ett bättre liv än vad de hade gjort om atombomberna inte hade fällts 1945.

Det är bättre att ha två lås i dörren istället för ett så när det kom ett erbjudande till bostadsrättsföreningen om gruppinköp av extra lås så nappade jag på det. En måndagsmorgon kom två personer, en äldre och en yngre man, och började borra i dörrarna. Jag tittade ut och frågade i vilken ordning de skulle ta oss så att jag på ett ungefär viste när det var min tur.

- Jag börjar med den här dörren och han tar den andra. sa den äldre av dem. Sen är det din tur.

Jag kikade ut genom titthålet i dörren för att se vad som hände. Den äldre blev snabbt klar med sin dörr men den yngre hade problem.

- Vad i helvete har du gjort! skällde den äldre på den yngre och hela han kroppsspråk visade hur irriterad han var. Den yngres sinnesstämning visades också tydligt genom kroppsspråket och han var inte glad. Den äldre började banka och slå på min grannes dörr och hade till slut lyckats lösa problemet.

- Hoppas att det blir den äldre som tar min dörr. tänkte jag och så blev det.

Han plingade på och sa att nu var dat min tur. Han sa också att jag skulle ta undan hallmattan och lägga fram en tidning som borrspånen kunde hamna på. Borrandet började men han hade svårt att komma igenom ordentligt.

- De här jävla borrarna! De är helt värdelösa!

Han tystnade tvärt när han upptäckte att jag stod och lyssnade. Sen fick jag en förklaring som jag inte riktigt begrep om varför det var så svårt att komma igenom dörren. På något sätt var den här dörrmodellen sned och låset rakt istället för tvärt om vilket är det vanliga. Han fortsatte att fila och banka på dörren och eftersom jag tittade på fick jag en förklaring till varje våldsam handling. Till slut var i alla fall låset på plats, jag fick mina nycklar och kunde provlåsa dörren.

Ibland när jag kommer hem glömmer jag bort att jag nu har två lås i dörren och låser bara upp det ena. Efter några sekunders panik kommer jag på att jag har ett lås till. Av någon anledning har jag däremot aldrig glömt att låsa det nya låset när jag går hemifrån.

Jag tror att Belgien vinner Eurovision Song Contest ikväll. Varför tror jag det? Jo för när Tom Dice som representerar Belgien framförde sitt bidrag under semifinalen i tisdags började publiken i arenan att klappa med. Det kan bero på att han var den första som sjöng rent bland alla de falsksjungande artister som framförde sina bidrag. Men det kan också bero på att bidraget i sig gick hem hos publiken. När man fick veta att Belgien gått vidare till finalen utbröt också ett jubel som inget av de andra bidragen fick.

Under omröstningen får vi se vad som händer. Den som är först med att få tolv poäng från två länder kommer att vinna alltihop. Jag tror att det blir Belgien. Men jag har haft fel förr. Jag räknade totalt bort danska Olsen Brothers som år 2000 vann och ingen hade väl räknat med att den dansande discokulan Verka Serduchka från Ukraina skulle komma på andra plats 2007.

Tio arbetsdagar har gått, knappt två veckor, sedan jag började på mitt nya arbete. Det gick fort den här gången, pang på bara. Från att jag fick veta att mitt förra jobb skulle spara pengar och göra sig av med folk till att jag började på mitt nya arbete tog det bara en dryg månad. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Jag är nu tillbaka i EPiServer-världen och skapar webbplatser som bygger på EPiServer-plattformen. Det har hänt en del i webbvärlden sen jag på allvar jobbade i den senast. Min första uppgift är att jobba med företagets egen hemsida. Jag håller som bäst på och skakar liv i mina gamla kunskaper och tar mig fram ett steg i taget. Inom en mycket snar framtid ska jag återigen försöka certifiera mig och har precis börjat plugga till det. Nu vet jag vad jag måste göra i påsk.

Det är bara ett knappt halvår sedan jag gick på intervjuer och gjorde arbetsprov för det jobb jag lite senare fick. Då fick jag höra att utvecklingsavdelningen skulle växa ytterligare. Så är det inte längre. I början av februari fick vi i ett hastigt sammankallat möte veta att hela företaget skulle minska personalstyrkan på huvudkontoret, 40 av ca 200 personer skulle bort, från datamänniskor till ekonomer. Samtidigt ska en ny organisation skapas. Provanställd som jag är insåg jag att jag satt löst och det visade sig stämma. Drygt två veckor efter stormötet fick jag veta att det inte fanns någon plats för mig i den nya organisationen och en vecka senare fick jag det formella uppsägningsbeskedet. Varför kan företagsledningar aldrig se längre fram än nästa kvartalsrapport? Nu tvingas jag ut och söka jobb igen och det hade nästan varit bättre om jag inte fått det här jobbet alls.

Uppdateringar av det system jag jobbar med sker alltid nattetid eftersom det är låg belastning då. För en tid sedan var det dags för en sådan nattrelease, min första. När jag var hemma tidigare på kvällen gick jag mest runt och väntade på att det skulle bli dags att åka. Till slut tröttnade jag på det och åkte lite tidigare än vad som egentligen behövdes. När jag kom till jobbet var de andra redan där. Det kändes som att komma till jobbet vilken morgon som helst fast klockan var halv elva på kvällen. Vi programmerare har som uppgift att felsöka och rätta de fel som kanske dyker upp och att hjälpa till med testningen när uppdateringen är gjord. Innan dess består tiden mest av väntan och då jobbade jag på som vanligt. Mitt i natten åkte projektledaren iväg och köpte mat och halv ett på natten satt vi sen och mumsade hamburgare i lunchrummet. Sen var uppgraderingen klar och det var dags att börja testa. Istället för att testa satt jag och bytte ut bilder som efter uppgraderingen skulle få ett annat utseende. De andra testade funktionerna och vi var klara ungefär samtidigt. Då var klockan kvart över två på natten och vi kunde åka hem. Jag fick skjuts hem så jag var hemma redan en kvart senare men jag var så uppe i varv att det tog en timme innan jag somnade ordentligt.

Nu när bara ett par dagar återstår av 2000-talets första decennium gör alla listor över de gångna tio åren. I många fall tycks det som hänt de senaste åren vara viktigare än det som hände i början av decenniet. Därför får av någon anledning Facebook och Twitter större utrymme än terrorattackerna mot USA i september 2001.

Jag gör också en lista och det blir min egen personliga lista där jag rangordnar de senaste tio åren. Ordningen utgör hur bra åren varit för mig personligen med det bästa året först och det sämsta sist. Det gör att listan börjar i dur och slutar i moll men den som tycker att det är jobbigt kan sluta läsa efter fem år.

2005
Efter en trevande start blev 2005 ett bra år. Jag minns det som att solen sken hela våren och en rolig resa på sommaren gjorde inte året sämre. Hösten var relativt lugn på jobbfronten. Mörka moln fanns på himlen men solen lyste igenom ändå.

2008
År 2008 är snubblande nära förstaplatsen. Jag började trivas på det nya jobbet, tillvaron var lugn och stabil och jag hade tid att göra annat än att arbeta. Ytterligare en spännande utlandsresa lyfte året ytterligare.

2002
Det här året var ganska likt 2008 men når inte upp till andraplatsen.

2003
Det var ibland stressigt på jobbet men det gick i vågor. Jag läste flera roliga, och ibland konstiga, kvällskurser på Stockholms universitet.

2009
Om jag inte i den ekonomiska krisens spår blivit uppsagd från ett arbete jag kommit att trivas väldigt bra på så hade 2009 kommit högre upp i listan.

2004
Jag flyttade till en egen lägenhet men som vanligt i mitt liv är det mest jobbet som avgör hur året blev. Fritiden fylldes med fler kvällskurser på Stockholms universitet.

2001
IT-bubblan sprack och jag blev av med jobbet men hittade ett nytt. Tågluffade i Europa under sommaren.

2006
Mars var en bra månad och sommaren var okej men resten av året var mest skit.

2000
Att kämpa med att ta körkort och som nyutexaminerad dataingenjör komma ut i arbetslivet var varken lätt eller roligt.

2007
Jobbstress och vånda och oro inför nytt jobb gjorde det här till ett riktigt bedrövligt år. Något liknande sommaren och hösten 2007 vill jag aldrig mer uppleva.

Som ett led i att ytterligare stärka sin finansiella position har TV4 beslutat att starta sin 375:e nischkanal. Den nya kanalen får namnet TV4 Reklam och ersätter moderkanalen TV4 som samtidigt läggs ner.

- Jag tror inte att särskilt många tittare kommer att märka någon skillnad eftersom vi redan idag sänder en hel del reklam. säger TV4-gruppens chef. Han säger också att de som kommer att märka något alls säkert blir positivt överraskade.

- Nu kan våra tittare se på reklam i lugn och ro utan att ständigt bli avbrutna av nyheter och korta sekvenser ur långfilmer.

Flaggskeppet Idol får naturligtvis stanna kvar men konceptet kommer att renodlas.

- Istället för att avbryta reklamen med fåniga musikinslag kommer vi nu att strama upp de ständiga upprepningarna om vad man sett och ska se genom att visa samma reklamfilm om och om igen under två timmars tid.

I övrigt är den nya kanalen tänkt att i huvudsak rikta sig mot en ung manlig publik och kommer därför i stor utsträckning enbart att sända reklam för amerikanska tv-serier, amerikanska filmer och sport.